En rumsren politik

20.5.2019
Torgbloggen Linnea Henriksson

Vårmånaderna har präglats av valkampanj, först inför riksdagsvalet och just nu inför Europaparlamentsvalet. Valkampanjer görs för att lyfta fram politiska alternativ, för att folk skall veta vilka idéer och kandidater som står till buds men också för att folk överhuvudtaget skall märka att ett val är förestående.

Valkampanjer engagerar valarbetarna nästan dygnet runt men utanför de aktivas skara tycks man mest vilja städa undan både kampanjer, val och politik. Diskussionerna om resultatet i riksdagsvalet – valframgång till vänster och till höger – har bland annat handlat om det delade folket, som inte känner varandras vardag. Den klyftan minskar inte av att politiken helst inte skall synas i vardagen.

För att vara effektiva ska valkampanjer föras där folk rör sig. Det sker således helst vid buss- och järnvägsstationer (inte alltid tillåtet) eller utanför matbutiker och i köpcenter (inte alltid välkommet). Transportbolagen hänvisar till säkerhet, medan handeln uppfattar att kampanjer stör och skrämmer bort kunder. Dessutom är man rädd för att förknippas med specifika partier.

Vart tar politiken vägen, om den inte nås av dagsljus?

Före riksdagsvalet gjorde Helsingin Sanomat en genomgång av vad de riksdagsledamöter som inte återvaldes till riksdagen i valet 2015 har gjort efteråt. En del jobbar fortfarande med politik någonstans, en del har återvänt till sina tidigare värv men förvånansvärt många vittnar om svårigheter att få jobb efter att varit riksdagsledamot. Orsakerna är givetvis flera men en av dem är att arbetsgivare uppfattas vara rädda för att förknippas med politik.

En del kandidater har under kampanjen skuggat människor i olika yrken. Idén har uppskattats – det ger en välkommen möjlighet att presentera det dagliga värvet – men kritiseras också, särskilt ifall det sker i skolor, daghem eller vårdinrättningar. Motiveringen är ofta en i sig rimlig strävan efter opartiskhet i kommunens verksamheter, men i det allt mer tillspetsade klimatet vågar en del skolor inte längre bjuda in kandidater eller politiker av rädsla för att anklagas för att vara partiska eller ta ställning. (Varken politik eller religion sprids dock genom droppsmitta.)

Vad ger det för signaler, om skolan ger eleverna bilden av att politiker är så suspekta att de inte ens får stiga in i skolbyggnaden? Vad ger det för effekter om man lyfter ut de politiska*) frågorna ur gatubilden, bortom de dagliga rutterna mellan butik och hobby? Finns det någon anledning att tro att unga – i riksdagsvalet 2015 röstade bara drygt 40 procent av 20-åringarna – röstar i högre utsträckning om vi ytterligare städar undan politiken? Vart tar politiken vägen, om den inte nås av dagsljus?

En av följderna, om man städar undan politiken från det offentliga rummet, är att klyftorna ytterligare ökar.

*) Det finns en del som vill skilja på politik och partier, när det gäller vad som får synas. Politiska frågor är ok (då håller man sig inom det opartiskas gränser), medan partierna inte går att lita på. Problemet är bara att partierna är en ganska central del i den politiska diskussionen och därmed svåra att komma förbi.