Språket både en rättighet och en kvalitetsfråga

Vårdreformen och valfriheten blir en stor bluff ifall inte kvaliteten på vården kan mätas. Utan mätningar är det omöjligt att konkret påvisa om vården blivit bättre. Och det värsta är att vi medborgare luras då vi ska välja mellan olika serviceproducenter eftersom vi inte har annan fakta att tillgå än producenternas egen ljusröda marknadsföring.

Björn Sundell skriver i det  senaste numret  av papperstidningen Kommuntorget att ”när nationella jämförbara kriterier saknas om vårdens medicinska resultat och om utfallet av olika vårdinsatser blir det svårt för kunden att basera vårdvalet på fakta. Alla producenter försöker naturligtvis framstå som bäst.” 

I Sverige, Norge och Danmark har man redan länge arbetat med öppna jämförelser och kvalitetsregister som ger både medborgare och politiker information om vårdens kvalitet och hur olika vårdproducenter kan jämföras sinsemellan. I Finland ritar man lådor som beskriver vem som ansvarar för vad samtidigt som det saknas en plan på hur medborgarna i praktiken ska klara av vårdvalet.

Man utvecklar som bäst kriterier för vårdens kvalitet och har formulerat 600 kriterieförslag, men det finns inga politiska beslut om hurdant styrsystem man vill ha eller hur de här kriterierna skall användas. Det finns inga pengar reserverade för att skapa ett styrsystem, öppna jämförelser eller kvalitetsregister. Det enda som står i lagförslaget är att de 18 landskapen ska ansvara för kvaliteten. Men hur ska det här ske? Vad är kvalitet? Och hur ska landskapen och vårdproducenterna kunna jämföras sinsemellan?

Inte ett enda av de 600 kriterierna handlar om språklig service. På frågan om hur man ska kunna mäta kvaliteten på vård på svenska svarar man att språket är en rättighet och inte en kvalitet. Hur i fridens namn tänker dessa högtutbildade experter, eller tänker de alls? Det är ju klart att det är en rättighet att få vård på svenska. Men det är också en kvalitetsfråga. Det är faktiskt ”både och”. Det handlar om att bli förstådd och själv förstå, det handlar om skriftlig och muntlig information, om skyltning och om handledning. Är inte det en del av vårdens kvalitet?

När Kommunförbundet besökte Ålands centralsjukhus i Mariehamn hörde vi om fall där anhöriga ringt till universitetssjukhuset Tyks i Åbo för att höra sig för hur gamla pappa mår. Ingen kunde tala svenska i andra ändan av telefonen. I det här fallet skulle det ha varit kvalitet att alltid ha tillgång till en person som talar svenska på det stora sjukhuset eller i värsta fall ha en tolk som kunde hoppa in i telefonsamtalet.

Mitt förslag nu är att pressa ministrarna på att kvalitet ska kunna mätas och jämföras av både medborgare och beslutsfattare. Annars blir valfriheten och vårdreformen en stor bluff. Jag föreslår också att någon, till exempel Österbottens svenska landskap, tillsammans med ministeriet utarbetar konkreta kvalitetsmätare för vård på svenska. Dessa kan med fördel användas också av samerna.