Vårdanarki och populism

17.11.2016
Bloggar Reijo Vuorento

Jag började med stort intresse följa den första partiledardebatten inför kommunalvalet. Mina förväntningar var högt ställda, särskilt som debatten föregicks av en nyhetssändning där Yle:s omfattande undersökning av medborgarnas syn på kommunal service offentliggjordes.

Men den goda stämningen förändrades snabbt när debattdeltagarna började överrösta varandra och återföll i samma gamla jargong som tidigare.  Regeringsrepresentanterna konstaterade att vårdreformen behövs för att människorna ska få god service – vi hade just fått veta att 90 procent av medborgarna är nöjda med den kommunala servicen, inklusive hälsovårdstjänsterna – förmodligen ett världsrekord!

Man krävde kontroll av vårdutgifterna – annars går det på tok. De låga vårdutgifterna hos oss i en internationell jämförelse kommenterades inte. På tal om valfriheten tangerade man Sveriges och andra länders erfarenheter, men förbigick att Finland redan nu har det största utbudet privat social- och hälsovård.

Vår värld fungerar så att slogans som upprepas tillräckligt många gånger börjar tas för sanningar. Låt oss exemplifiera med de mest aktuella och kanske populäraste.

1. Strukturen är alltför splittrad hos oss – vi behöver ”bredare axlar”

Har inte Helsingfors, Esbo, Vanda, Åbo, Tammerfors, Uleåborg eller rentav Lahtis eller Kotka tillräckligt breda axlar för att ordna åtminstone hemservice, för att inte tala om rådgivningsverksamhet?

2. Det är nödvändigt att integrera social- och hälsovården – vi behöver fungerande vårdkedjor

Världstrenden är inte integration inom social- och hälsovården utan koncentration av specialiserad service och integration av närservice med boende och annan verksamhet nära kommuninvånaren. Förr var social- och hälsovården i Helsingfors helt integrerad, men när systemet befanns vara dåligt avstod man från det. I Danmark är närservicen och de specialiserade tjänsterna åtskilda redan på ministerienivå – i social- och hälsovårdsreformen i Sverige överförs makten från landskapen till primärkommunerna.

3. Reformen behövs för att jämna ut hälsoskillnaderna

Var förekommer det hälsoskillnader? Vilka människors hälsa är det man oroar sig för? Om de som lider av hälsoskillnaderna, såsom man befarar, bor i de största städernas förorter och långt ute på landet, vad hjälper det då att sjukvårdsdistriktens egendom överförs till landskapen, att man tar av kommunerna, sänker alla kommuners skattesatser med 12,3 procent, eller att företagshälsovården lämnas utanför reformen?

4. Reformen behövs för att kontrollera social- och hälsovårdsutgifterna och den bör genomföras under statlig ledning

I kommunernas balansräkningar finns det ett överskott på 10 miljarder, medan statsfinanserna är kraftigt på minus. Nu överförs ansvaret från en överskotts- och balansekonomi, dvs. den kommunala ekonomin, till en underskottsekonomi, dvs. statens ansvar. Finland har också tidigare haft ett statligt lett sjukhusväsen som fungerade så dåligt att man var tvungen att avstå från det. Statlig ledning av det slag som nu föreslagits har inte förekommit i Västeuropa sedan Sovjetunionens sönderfall.

När man därtill lägger kontrollerade marknadsvillkor och tvångsbolagisering samt ett hastigt hopsvarvat lagpaket på 900 sidor har vi en ”Finlandsmodell” som det inte finns någon erfarenhet av ute i världen och vars salighet uteslutande är en trosfråga.

Helt plötsligt är kommunernas verksamhet på något sätt gammalmodig jämfört med de kommande landskapen eller marknadskrafterna, som kommer att ges en central ställning också när det gäller dem som är svårast att sysselsätta, och stadsregionernas roll kommer att inskränkas till att vara bolagiserade producenter. Den statliga centralförvaltningens maktanspråk håller på att förverkligas – det är enklare att kontrollera 18 än låt oss säga 150 aktörer. Innovationer, verksamhetens effektivitet eller självstyrelse verkar ha mindre betydelse.

Det har också givits löften. Ett löfte är att fungerande lösningar inte skrotas. Varför får då exempelvis Helsingfors, Åbo och Tammerfors inte fortsätta att utveckla sina välfärdscenter? Varför ska Eksote och Siun Sote rivas upp och förpassas till historiens dunkel? Varför försöker man rentav förhindra att stadsregionernas sysselsättningsfrämjande erfarenheter utnyttjas?

Våra fungerande social- och hälsovårdstjänster som kommuninvånarna sätter stort värde på är i själva verket hotade nu när vårdreformen blivit en enda soppa – oberoende av alla slogans.

Det är uppenbart att förvaltningen på mellannivå behöver utvecklas. Det är inget fel på att inrätta demokratiska landskap och ge dem vettiga uppgifter som i de övriga nordiska länderna.

Massmedierna har förvånat sig över populismen såväl i Storbritannien som i USA. Det hade inte behövts – det finns nog motsättningar på närmare håll mellan elitens ändringsplaner och medborgarnas verklighet.  Om medborgarnas åsikter hade någon betydelse i större utsträckning skulle utvecklingen normalt ske utifrån den europeiska närhetsprincipen – nära kommuninvånarna.