Mitt år som rektor

19.10.2016
Bloggar Bob Karlsson

Jag har jobbat med utbildning hela min 27 år långa yrkeskarriär. Som ämneslärare, rektor, utbildningschef, bildningsdirektör och ännu för ett år sedan som direktör för den svenska utbildningen vid Utbildningsstyrelsen. Alla jobb har haft sin charm, sina fördelar och nackdelar och sina egna påverkningsmöjligheter. Jag tycker dessutom att jag efter alla dessa år och jobb lärt mig och – om jag får säga det själv – kan en hel del om skola.

Arbetet på det centrala ämbetsverket var smått glamoröst och mycket lärorikt men för mig i längden aningen stillasittande. För cirka ett år sedan sökte och valdes jag till rektor för en grundskola med undervisning i åk 7-9. Både i Helsingfors och Ekenäs (och möjligen på andra håll också) mottogs nyheten med glädje och mindre glädje. Jag själv såg fram emot att få jobba med konkret skolutveckling och utnyttja den erfarenhet och de kontakter jag samlat på mig. Jag fick uppmuntrande ord på vägen av kolleger från olika håll om hur intressant och givande det ska bli att sjösätta den nya läroplanen jag själv varit med och utformat.

De senaste femton åren har jag arbetat enbart med vuxna: lärare, rektorer, chefer, direktörer, sakkunniga inom olika områden inom kommun, stat och organisationer. Då jag i januari drabbade samman med drygt 250 unga tonåringar tog anpassningen förstås tid. Jag hann göra bort mig tillräckligt många gånger för att börja tvivla på min lämplighet men hittade ändå mirakulöst rätt innan våren kom. Då jag i höst tog mig an två sjuor i matematik mådde jag först smått illa men finner det nu till min stora förvåning rätt så roligt med de små liven och Googles olika applikationer. Inte så glamoröst kanske men framför allt inte stillasittande.

Jobbet med lärarna är trots allt mitt viktigaste uppdrag: personligen kan jag inte nå alla elever men via lärarna påverkar skolan alla elever. Få vuxna ifrågasatte min kompetens då jag började och jag gillade läget: korta läroplansinlägg nu och då, planering av nästa läsår, omorganisering av specialundervisningen … men en smekmånad tar också slut. Jag märkte och märker att det finns mycket i verksamhetskulturen som lever kvar av tradition och ohejdad vana. Obekväma stunder uppstår då jag ifrågasätter verksamhetsmodeller eller hävdar läroplanens (och –grundernas) förpliktigande skrivningar och grundprinciper. Jag hoppas jag orkar fortsätta med det också framöver.

Men den nya läroplanen är inte lätt för traditionella högstadier och det visste jag redan under arbetet med läroplansgrunderna borta i Hagnäs. Tjänstestrukturen och upplägget i lärarutbildningen, timfördelningen och hur dagarna lätt blir inrutade i ämnen är några faktorer som försvårar genomförandet av allt från helhetsskapande undervisning och mångvetenskapliga lärområden till formativ bedömning och elevdelaktighet. Jag har förmånen att jobba med kunniga (och behöriga) lärare som vill skapa en bra skola men som naturligt nog anser läroplansreformen arbetssam och att den inte till alla delar går i rätt riktning. Men inte är arbetet omöjligt – förändring kräver bara tid och tålamod av alla parter och framför allt av mig som rektor. Bara för att vi har 1:1 betyder det inte att pedagogiken infinner sig direkt heller.

Byråkratin och den svällande administrationen? Visst kräver den sin tid (och en underbar kanslist) men är trots allt underordnad det pedagogiska arbetet och det hoppas jag mina förmän förstår.

Men för att summera: blev det som jag tänkte mig? Jo, men betydligt mer av allt!