Räck ut en hand och säg välkommen!

20.9.2016
Bloggar Catharina von Schoultz

I våras körde vi inom fria bildningen i Borgå i samarbete med Luckan igång med en kurs vi kallar ”Bra början i Borgå”. Kursen riktar sig till invandrare som fått uppehållstillstånd i landet, men ännu väntar på att få påbörja den regelrätta integrationsutbildningen. Köerna är åtminstone för den som önskar integreras på finska tidvis rätt långa och många upplever det förstås som frustrerande att bara sitta och vänta.

Vår kurs är en månad lång och under sammanlagt 100 undervisningstimmar lär sig deltagarna de första grunderna i finska och svenska, datateknik och hur det finländska samhället fungerar. Vidare får de kontakt med det lokala föreningslivet, besöker olika för dem viktiga myndigheter och organisationer och har under kursens gång möjlighet att få en lokal mentor, som genom personliga träffar och gemensamma aktiviteter kan hjälpa dem att komma in i det finländska samhället. Första kursen gick av stapeln i maj och nästa börjar i oktober.

Nyligen ordnade vi den första återträffen för de som deltagit i den första kursen. De flesta deltagarna var kvotflyktingar med arabiska som modersmål och hade vid återträffen bott ungefär ett halvt år i Finland. Via tolk kunde vi prata med varandra och särskilt intresserad var jag av att höra hur de kommit igång i sitt nya land, vad som fungerat bra och vad mindre bra.

Alla var eniga om att den största stötestenen är språket. De vill lära sig språket fort för att kunna bli delaktiga i det som händer. Alla behärskar inte ännu det latinska alfabetet, vilket gör utmaningen än större. Det som ändå slog mig mest var deras uttalade önskan om kontakt, om att kunna tala med grannarna, att kunna kommunicera. Att vi människor är sociala varelser och behöver varandra för att kunna må bra och fungera blev mycket tydligt.

Via kursen hade många fått nya vänner bland de övriga invandrarna, men det de saknade är kontakter till oss finländare. Som bekant är det inte så lätt att börja tala med en finländare man inte känner utan direkt orsak. Om dessutom det gemensamma språket fattas kan det bli en övermäktig uppgift, men har man en gemensam hobby eller ett intresse blir det lättare.

Tänk om alla våra föreningar i landet, som många lider av bristande medlemstal, aktivt skulle räcka ut handen till våra nya landsmän? Öppna dörrarna. Men hur? T. ex. genom att ta kontakt med den lokala invandrarkoordinatorn i kommunen eller den utbildningsinstans som ordnar integrationsutbildningar och be att få komma och hälsa på och berätta om verksamheten. Vissa kommuner har också invandrarföreningar som kan fungera som kontaktlänk. För den som är ny är det så mycket lättare och trevligare att bli medbjuden och känna sig välkomnad i ett nytt sammanhang än att försöka hitta dit själv.

Samvaro via föreningar är inte heller vardag i alla länder och därför kan tröskeln att söka upp en förening och sedan gå med i verksamheten vara rätt hög. Men om någon tar en i handen och visar att man är välkommen går det lätt. Inte ens språket behöver vara ett hinder, att spela fotboll eller sjunga i kör går bra också utan gemensamt språk. Med tiden växer språkkunskapen och gemenskapen fram och båda parter kommer att märka att vi egentligen är ganska lika. Vi har mycket att ge varandra, att lära av varandra. Fungerande integration är alltid en tvåvägsprocess.

Många deltagare i vår kurs är hejare på att laga god mat. Därför beslöt vi tillsammans att nästa återträff ska ske i matens tecken. Det ser vi alla fram emot! Världen har kommit till Borgå!