Samhället förändras men hänger ledarskapet med?

Festen pågår medan gästerna instagrammar bilder på sig själva ackompanjerade av bildtexter om hur roligt de har. Maten kallnar medan fotot på den läggs upp på Facebook. Föreläsaren på scenen drar sin presentation medan publiken interagerar med twitterfeeden som rullar förbi bakom hans rygg. Exemplen är otaliga och trenden entydig: Den medierade verkligheten utmanar den direkta som primärverklighet.

Så säger Nanna Gillberg, ekonomie doktor och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och Handelshögskolan vid Göteborgs universitet i boken Uppmärksamhetssamhället.

Sätt detta i relation till Micael Dahlens förväntningssamhälle, där den enda relevanta tidsramen är i morgon och där våra liv, vår lycka och våra pengar är kopplade till våra förväntningar på framtiden.

I en enkät riktad till amerikanska ungdomar uppgav 51 procent av svararna ”att bli känd” som det viktigaste eller näst viktigaste livsmålet för sin generation. En motsvarande gjord bland brittisk ungdom gav vid handen att 54 procent önskade kändisskap som sitt framtida yrke. Jag kan mycket väl tänka mig att resultaten är liknande bland finländska ungdomar.

Människors förmåga att vara närvarande i nuet verkar ha minskat. Det tycks råda en ständig oro att inte vara där det händer. Att ha satsat på fel ställe i fel sällskap. Som om varje ögonblick är fem i tolv på nyårsafton och man just upptäckt att man valt den tråkiga festen. Friheten att få göra vad man vill kommer också med förväntningar om att var och en ska vara sin egen lyckas smed.

Hur beakta dessa beteendemönster eller trender i arbetslivet och på den enskilda arbetsplatsen? Hur skall chefskapet se ut? Chefernas roll kommer att förändras radikalt då de inte längre har en grupp likasinnade 8-16 anställda. De anställda är inte längre en homogen grupp utan representerar en mångfald av personer bl.a. bestående av pensionärer som vill ha ena benet kvar i arbetslivet, växande antal invandrare som kommer in på arbetsmarknaden, projektanställda, praktikanter, personer som vill jobba deltid av en eller annan orsak, distansarbetare samt i minskande grad personer som har ”ett livslångt” förhållande till en och samma arbetsgivare och inte att förglömma olika religioner och kulturer som finns representerade. Gruppen kl. 8 – 16 på kontoret år ut och år in börjar vara ett utdöende släkte.

Hur leder man då dessa organisationer? Inte åtminstone med skrivna regelverk! Det är förtroendet som gäller – litar du på mej så litar jag på dej.

För att citera Alf Rehn i en intervju i HBL nyligen: ”Det finns många i de nedre skikten med kompetens till mycket mer. Fråga en sjuksköterska eller fabriksarbetare hur arbetet på ett sjukhus eller i en fabrik kunde effektiveras och de har flera förslag. Men nej, det är bara läkarna eller cheferna som ska fatta besluten.”

Samhället förändras men hänger ledarskapet med?