Framåt i dimman

5.11.2015
Bloggar Joona Räsänen

I höst har kommunalpolitiken än en gång stått inför många svåra beslut. Orsakerna till besluten är kända. Finlands kommuner kämpar år ut och år in med samma problem som staten. Ekonomins yttre ramar har krympt avsevärt och kommunernas skuldbörda växer snabbt. Man är nödd och tvungen att vidta svåra anpassningsåtgärder.

I sitt ekonomiska trångmål tar många kommuner till osthyveln för att kunna driva igenom de ofrånkomliga nedskärningarna i verksamheten – och skär lite här och lite där i stället för att försöka spara genom att lägga om de kommunala strukturerna. Det har emellertid blivit allt svårare att rucka på strukturerna, eftersom det saknas långsiktiga riktlinjer för kommunsektorn. En reform av de kommunala strukturerna skulle kräva att man nu klart slog fast kommunernas uppgifter och ställning i morgondagens Finland.

I den kommunala beslutsfattarens vardag efter förra kommunalvalet har det därför rått stor ovisshet. Knappast kan någon enda av beslutsfattarna med säkerhet säga vart det finländska kommunförankrade systemet är på väg. Regeringarna Katainen, Stubb och också Sipilä har haft höga ambitioner att reformera den finländska kommunalförvaltningen, men ambitionerna har överskuggat kärnfrågan om målet med reformerna. Det är nödvändigt att omstrukturera den offentliga servicen, men i reformivern har frågan om kommunens kommande roll förblivit obesvarad.

I och med vårdreformen överförs hälften av kommunernas pengar och makt på stora självstyrande områden. Hur många områdena blir och hur de ska finansieras får vi sannolikt veta senare i oktober. Samtidigt borde dessutom närings-, trafik- och miljöcentralerna, regionförvaltningsverken, landskapsförbunden, utbildningen på andra stadiet, räddningsväsendet och sysselsättningsverksamheten reformeras. Kommunernas uppgifter hotas av snabba inskränkningar.

Bortsett från innehållet i reformerna ser det ut som om också den nuvarande regeringen skulle upprepa föregångarnas misstag. Än en gång är frågorna fler än svaren. Det råder fortsättningsvis en oklar uppfattning om hur morgondagens kommun kommer att se ut. Osäkerheten i kommunalpolitikerns vardag ser tyvärr ut att kunna pågå ännu i slutet av fullmäktigeperioden.

Nu är det dags för oss att stanna upp och klarlägga vår uppfattning om morgondagens kommun. Det skulle visa prov på stor vishet och förståelse för kommunernas ovisshet om det tillsattes en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift att överväga vilken roll kommunerna ska ha i framtiden. Regeringen kunde utifrån en övergripande framtidsbild bygga upp åtgärder med vilka vi kan vandra vidare mot ett mål som vi slagit fast tillsammans.

Förr eller senare måste vi besvara frågan om vilka uppgifter kommunen ska ha i framtiden. Först efter det börjar trångmålet också hos oss kommunala beslutsfattare lätta och ovissheten skingras. Dessförinnan famlar vi i dimman utan tydligt mål.