Snålblåst i höst
I dagens recessionsdrabbade Finland har de kommunala beslutsfattarnas bekymmer varit kommunernas allt svagare ekonomi, den växande arbetslösheten och den ökande skuldsättningen. Sommaren gick och avlöstes av flyktingströmmen som inte heller Finland har besparats.
När skatteinkomsterna inte ökar tillräckligt har kommunerna blivit tvungna att söka sparobjekt med ljus och lykta, allt från gallring bland nyinvesteringar och reparationsinvesteringar till stängning av skolor. Flera kommuner har släckt gatubelysningen under nattens mörkaste timmar.
Ingenting verkar hjälpa. Social- och hälsovårdsutgifterna ökar i rasande takt och kostnaderna för åtgärderna mot arbetslösheten ser ut att fördubblas i och med reformen i årets början – och den bördan lättar åtminstone inte av att pensionsåldern höjs.
Också social- och hälsovårdsreformen låter vänta på sig. I trycket på stigande kostnader funderar man på om strukturella reformer borde genomföras nu eller om man borde låta andra sköta saken – och vad följer efter vårdreformen? Borde man redan nu börja planera livet efter den?
Utöver alla tidigare utmaningar blir kommunerna tvungna att bereda sig på flyktingströmmen. Nu verkar det som om kommunerna inte hade något val. En privat aktör eller en hjälporganisation kan grunda en mottagningscentral i kommunen och enligt gällande lagstiftning betalar staten i tre års tid boende, integrering, utbildning osv.
Staten det är vi, de finländska skattebetalarna. Kostnaderna som flyktingströmmen förorsakar beräknas uppgå till hundratals miljoner euro. Senast efter tre år är nykomlingarna på respektive hemkommuns ansvar. Senast då behövs det nya bostäder, daghem, skolor och kanske rentav några moskéer – och så de mångomtalade arbetsplatserna.
Grundandet av en mottagningscentral innebär ett stort ansvar. När beslutet fattats måste man engagera sig för åratal framåt. Det är inte endast fråga om att människor ska ges tak över huvudet, mat och kläder. De kommer från traumatiska förhållanden, från krigsområden.
En kommun där det grundas en mottagningscentral ska ha tillräckliga resurser för såväl social- som hälsovårdstjänster. Därför kan man ifrågasätta att en privat instans skulle kunna köra förbi det kommunala beslutsfattandet. Mottagningscentralen får inte vara ett sätt att fylla tomma lokaler.
Den vändning sakerna har tagit väcker frågan om det kommer att gå så att allt arbete som utförts i kommunerna för att motverka den ekonomiska utförsbacken måste ses över? Ska vi redan nu återta tidigare sparbeslut exempelvis när det gäller skolnätet eller ska vi bygga nytt inom ett par år? Det är frågan. Hur man än gör är det säkert att kommunernas skuldsättning åtminstone inte kommer att minska om sysselsättningsläget inte förbättras och Finlands export inte tar fart.
Det må bära eller brista, men man kan ju se det som en förmildrande omständighet att de kommunala beslutsfattarna inte blev tillfrågade.
Anneli Manninen
Diplomingenjör
Stadsfullmäktige- och styrelseledamot (Sannf) Seinäjoki
Ersättare i Kommunförbundets styrelse
