M som i moms och museum
Guggenheim eller inte Guggenheim – det är frågan i Helsingfors, i dessa tider 400 år efter Shakespeares död. Men är museiprojektet en angelägenhet bara för Helsingfors, eller för hela huvudstadsregionen, ja för hela landet?
Både och. Till den del det handlar om stadsplanering är projektetet naturligtvis en angelägenhet för staden – visserligen med hänsyn till att det inte handlar om vilken stad som helst, utan om landets huvudstad.
Frågan är om Helsingfors som landets huvudstad ska upplåta sin kanske allra förnämsta hittills obebyggda paradplats i Södra hamnen för ett modernt bygge i en kategori som brukar kallas wow-arkitektur.
Det segrande förslaget är visserligen inte fullt så egendomligt som en del av konkurrenterna var, eller som Guggenheimmuseet i Bilbao är, men skulle det passa in där mellan Gamla Saluhallen och Olympiaterminalen och dess funkisstil? Och mitt emot Stadshuset, snett mitt emot Presidentens slott? För att inte tala om i en silhuett som nu domineras av Sveaborg ut mot havet och Domkyrkan och Uspenskijkatedralen inåt land?
Däremot kunde det förstås passa bra som en pendang till Aaltos sockerbitslåda och pariserhjulet som redan nu fördärvar den klassiska hamnvyn…
Det kunde finnas mer lämpliga platser på mer jungfrulig mark i Helsingfors, t.ex. på Ärtholmen, Hanaholmen (det nuvarande kraftverksområdet, alltså, inte kulturcentret på Esbosidan) eller Byholmen. Problemet är bara att blott det allra finaste verkar vara fint nog för de självmedvetna amerikanerna.
Men är också själva museet en angelägenhet bara för Helsingfors? Nej, naturligtvis inte, lika lite som t.ex. Sveaborg, Nationalmuseet, Nationaloperan, Kansallisteatteri, Svenska Teatern, Musikhuset, Ateneum eller Högholmen är det. Eller det nya Centrumbiblioteket, förresten, som ska tjäna som hela landets centralbibliotek.
Lika lite är det populärvetenskapliga centret Heureka bara en angelägenhet för Vanda eller naturcentret Haltia bara för Esbo, för den delen – riktigt allt finns ju inte i Helsingfors. Alla de här institutionerna betjänar ju hela huvudstadsregionen, hela södra Finland, ja hela landet.
Därför har också staten – i den mån det inte handlar om direkt statliga inrättningar – deltagit i finansieringen av flera av dessa nationellt viktiga institutioner, inklusive driften. Samma logik bör gälla också ett eventuellt Guggenheimmuseum, och dessutom finns ett avgörande tilläggsargument som inte i samma utsträckning gäller de andra, nämnda institutionerna:
Meningen är ju att Guggenheim ska locka utländska turister i långt större utsträckning än vad någonsin en Högholmen gör. Och i vilken form ger turismen intäkter? Jo, till lejonparten handlar det om momsintäkter. Och vart går momsen? Jo, till staten, inte till kommunen. Visst får också staden och regionen sin beskärda andel av turistinkomsterna, i form av arbetsplatser och samfundsskatt av de företag som betjänar turisterna. Men momsen är den överlägset största potten.
Mitt recept för finansieringen har därför från början varit detta: en tredjedel privata pengar från mecenater och sponsorer, en tredjedel av staten, och en tredjedel av – märk väl – inte bara Helsingfors, utan också åtminstone Esbo och Vanda.
I dagens statsfinansiella läge kan det vara svårt att få staten med. Men lika svårt är det för Helsingfors att hitta pengar för ytterligare en investering, då vi redan på agendan har Centrumbiblioteket, Dansens hus, Ringbanan, Västmetron, Spårjokern, Centrumslingan, broarna över Kronbergsfjärden, ett utvidgat spårvägsnät, för att inte tala om övrig infrastruktur i nya stadsdelar som Busholmen, Böle, Fiskehamnen, Hanaholmen, Kronbergsstranden, Malms flygplatsområde (tyvärr, jag skulle vilja bevara flygplatsen), Varvsstranden, Vårdö (tyvärr, också det), Ärtholmen o.s.v.
Så slutsatsen blir lätt att min skepsis mot hela Guggenheimprojektet bara stärkts.
