Är Sipilä Soinis gisslan?
Rymdes SFP och Sannfinländarna inte i samma regering? Så verkar det, annars är det oförklarligt att det lilla partiet som suttit i regeringen oavbrutet sedan 1979 nu är ute i opposition. Genom att nu försöka bilda en regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna siktar centerledaren på en, som han i torsdags sade, ”rätlinjig lösning”.
Livet går sällan i räta linjer. Nu har Sipilä försökt undanröja det mesta som kan orsaka trassel på linjen. Det handlade antagligen inte om bara skolsvenskan utan om flera av så gott som konträrt olika åsikter SFP och Sannfinländarna har, ta till exempel invandrarfrågor. Det är svårt att tänka sig till exempel en Eva Biaudet och en Sampo Terho i samma regering.
Speciellt otrevligt känns det att Sipilä nu egentligen är beroende av Soini. Väljer Sannfinländarna att gå ur regeringen faller hela bygget.
På en direkt fråga av Hbl:s Susanna Ginman om han ska sköta de svenska frågorna svarade Samlingspartiets ordförande Alexander Stubb i torsdags att han ansvarar för Samlingspartiets linje.
De som under en längre tid följt med politiken i Finland vet att SFP är det enda parti som i vått och torrt försvarat svenskans ställning. Stubb besvärade sig inte ens att ge några tröstens ord till den svensk- och tvåspråkiga minoriteten vid presskonferensen. Han sträckte sig endast så långt att han konstaterade sig alltid ha kommit mycket väl överens med Carl Haglund.
Nu prövas det kamratskapet och nu gäller det för Svenska Folkpartiet att utnyttja alla kontakter man skapat under åren vid makten och bilda så starka nätverk som möjligt med de andra partierna.
Framför allt blir det att stå upp för bevis för de tre borgerliga partierna, speciellt Samlingspartiet, och att visa hur man tänker om tvåspråkigheten i Finland. I det sammanhanget kan man bara beklaga att Kimmo Sasi föll ur riksdagen. Sasi har under många år varit Samlingspartiets tvåspråkiga galjonsfigur med god kunskap om så kallade svenska frågor. Just att sprida kunskap är oerhört viktigt, försök att försämra servicen på svenska har ofta handlat mera om okunskap än om illvilja. Många svenskspråkiga vet, och det handlar inte bara om SFP:are, att det gäller att om och om igen förklara minoritens behov och intressen för en ofta rätt ointresserad majoritet. Nu behövs den tålmodigheten mera än någonsin.
Men den största frågan för den närmaste framtiden blir ändå hur en borgerlig regering ska komma överens med fackföreningsrörelsen. Kommer SDP som nu ser ut att bli ett oppositionsparti att ställa upp för samhällsfreden då regeringen antagligen börjar förnya reglerna för arbetslivet? Sannfinländarna må kallas det nya arbetarpartiet, men kontakterna till facket sitter starkt kvar i sossehänder.
