Tommy Pohjola: Somliga symboler är viktiga
Kanske vi alla borde gå omkring i likadana vita t-tröjor och bo i ett samhälle som förbjuder alla symboler utom skön betongbrutalism, dygnet runt-övervakning och femton års fängelsestraff för att ha snubblat på gatan?
Aijo. Vill minnas att det fanns, kanske snart finns igen, åtminstone en sådan verklighet.
Detta kom jag att tänka på i dag då nyheterna fylls dels av ondskan i Oslo, dels av funderingar kring Pride och regnbågsflaggan. Denna symbol för lika rättigheter och trygghet fascinerar många till den grad att flaggor blir stulna i stadshusens stänger runtom i landet. Regnbågen framkallar aggressioner. Vilt främmande människor spottar på folk som täcks vifta med flaggan och sociala medier fylls av hat då ölbryggeriet uppdaterar profilbilden med regnbågens färger.
Läs mera (på finska): Lähes kaikki Suomen Pride-tapahtumien järjestäjät ovat kohdanneet häirintää ja ilkivaltaa
Samtidigt. Det pågår ett sanslös fult krig i Ukraina. Den ekonomiskt och mentalt snart bankrutta ockupationsmakten skapar hederstecken och banderoller som har förebilder i det förflutna. En bokstav står för det goda, säger angriparen. Nej, säger vi. Men vad hjälper det?
Visst. Man kan bli förvirrad men inte i det här fallet. Det ena behövs så länge så många har så svårt att begripa vad det betyder att ta hand om alla, att tänka sig för och över lag bete sig som den överlägsna ras som människan är. Det andra hämtar sina karikatyrers ursinne i död och svält.
Då grundinställningen ändå är att vara positiv realist får jag dag efter annan riva mig i håret på grund av trakasserier och hatretorik som förekommer i maktens korridorer här i landet: Det visar både granskande journalistik och en ny undersökning. Vad är det med människorna?
På gatan framför mig hänger ett gäng ungdomar. ”Se på honom, han går som en bög” ropar någon, två gånger dessutom, pekar på kompisen och alla fnissar. Eller gör de? Exemplets betydelse är i alla fall stort.
Regnbågsflaggan betyder att det finns hopp. Att det just nu och i morgon finns orsak även för fest.
Regnbågsflaggan behövs också, dessvärre.
För ungefär ett halvt år sedan intervjuade Kommuntorgets dåvarande chefredaktör Dan Lolax (DL) Regnbågsallians ordförande Catariina Salo (CL). Det som sägs i intervjun är aktuellt.
DL: Så det handlar om att påminna om kommunens ansvar som arbetsgivare och om att få ut mer information om sexuella och könsminoriteter till kommunens tjänster och service?
CS: – Kommunen är en av de viktigaste aktörerna när det handlar om att jobba för inkludering och mångfald. Utöver arbetsgivarrollen är servicen och tjänsterna viktiga för hbtiqa+-personer. Det börjar med småbarnspedagogiken, som ska ha ett normmedvetet grepp, låta barn vara sig själva och beakta att det finns olika familjeformer. Det här fortsätter sedan i skolan, men vi ska inte heller glömma regnbågsseniorerna. Bland äldre finns många hbtiqa+-personer.
Kommunförbundets sakkunnig i integrationsfrågor Oscar Ohlis säger cirka samma sak men breddar budskapet i ett alldeles färskt inlägg: Pride är ”nödvändigt för dem i vårt samhälle som i åratal har kämpat för att få oss dit vi är i dag.”
Läs hela artikeln här: Kampen är inte över – men vi firar framgångarna
