Minna Karhunen: Därför kommer kommunerna och välfärdsområdena inte att motarbeta varandra

Från servicetagarens synvinkel är det oväsentligt om en tjänst produceras av staten, välfärdsområdet, kommunen eller en privat aktör.

Det viktiga är att servicen fungerar och att den inte kostar för mycket. Därför kan det vara svårt för en vanlig kommuninvånare att förstå vad den utdragna kampen om organiseringen av social- och hälsovårdstjänsterna egentligen handlar om.

Det väsentliga är att man får komma till läkare inom rimlig tid, att mormor får vården hon behöver hemma eller i ett servicehus och att ambulansen kommer snabbt till den som behöver hjälp.

Även om vi som arbetar inom förvaltningen vet att det inte varit fråga om enbart en akademisk debatt, utan att tillhandahållandet av tjänster och finansieringen av dem är genuint svåra frågor, måste vi nu kraftsamla för att se till att välfärdsområdena kommer i gång smidigt med sitt arbete, att servicen fortsätter utan avbrott och att kostnaderna för omställningen minimeras. Ansvaret för medborgare och kommuninvånare är gemensamt.

I bästa fall har kommunerna och välfärdsområdena en gemensam syn på de resurser som behövs i området.

Många beslutsfattare sitter i både välfärdsområdes- och kommunfullmäktige. Där sitter också personer med lång erfarenhet från det kommunala. Också de anställda är nästan utan undantag bekanta. Därför är det svårt att se att kommunerna och välfärdsområdena skulle börja motarbeta varandra. Utom om man med avsikt vill skapa motsättningar.

För kommunerna är det viktigt att deras invånare också i framtiden får tjänster av hög kvalitet inom såväl social- och hälsovården som räddningsväsendet. Kommunerna gynnas av att välfärdsområdena har tillräckliga resurser för att producera tjänster. Och välfärdsområdena gynnas av att kommunerna har möjlighet att tillhandahålla förebyggande välfärdstjänster.

I bästa fall har kommunerna och välfärdsområdena en gemensam syn på de resurser som behövs i området.

Gränsdragningen är inte svartvit.

Jag har med rätta kritiserats för att jag i flera diskussioner tillspetsat sagt att de verkliga välfärdsområdena är kommunerna som med service inom till exempel idrott, kultur, trafik och boende gör vardagen smidigare för sina invånare. Och att välfärdsområdenas tjänster behövs sedan när det inte går så bra längre.

Detta är givetvis inte sant. Till exempel rådgivningstjänsterna och skolhälsovården är uttryckligen förebyggande välfärdstjänster. Gränsdragningen är inte svartvit. Men många av oss behöver faktiskt välfärdsområdenas tjänster främst när något exceptionellt händer i livet. Prehospital akutsjukvård och räddningsväsendet är tjänster som jag önskar att jag aldrig kommer att behöva.

Det behövs ett tätt samarbete mellan kommunerna och välfärdsområdena. Även om lagstiftningen inte direkt förutsätter ett samarbete måste man i praktiken samarbeta i många uppgifter. Man behöver komma överens om samarbete i det dagliga arbetet. Många saker kan avtalas lokalt men det behövs också nationell praxis. Finlands Kommunförbund erbjuder ett bra samarbetsforum för det arbetet.

Det här är en artikel från Kommuntorget 1/2022. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.