Torgbloggen 2.2.2018 Reijo Vuorento

Utmaningar och lösningar för aktiveringen

Finland har den lägsta sysselsättningsgraden och största arbetslösheten i Norden. Om man ser till arbetstiden i sin helhet så arbetar vi mycket i Finland. De som arbetar är flitiga, en del blir rentav utmattade samtidigt som en betydande del av finländarna står utanför arbetskraften.

Trots att den ekonomiska tillväxten nu rättar till situationen har antalet långtidsarbetslösa stannat vid cirka 100 000 personer – och det är mycket.

Regeringen har listat ett program med tio punkter för att tackla arbetslösheten. En del av programmet utgör den så kallade aktiveringsmodellen som innebär att arbetssökande måste söka jobb oftare än förr, bli företagare eller delta i tjänster som erbjuds. Om man inte lyckas göra det skärs utkomstskyddet för arbetslösa ned.

Modellen som väckt stor uppmärksamhet har fått stöd men den har också stött på kraftigt motstånd. Arbetstagarorganisationernas manifestationsdag påverkar oss alla.

Hur har vi hamnat här? Hur är det möjligt att det grälas så pass mycket hos oss medan de andra nordiska länderna i relativt gott samförstånd på många plan har gått åt annat håll.

I Danmark är sysselsättningen kommunens ansvar

Motståndarna och förespråkarna hänvisar till den så kallade danska modellen där skyldigheten att ta emot ett jobb eller en aktiveringsåtgärd är mycket långt driven. Man måste göra något i gengäld för att få stöd från samhället – till och med utkomststödet kan fråntas personer under 30 år. Det finns ingen så kallad ideologisk arbetslöshet eftersom den sociala tryggheten inte garanterar någon en ”basinkomst” utan motprestation – och något sådant är inte heller under planering i vårt västra grannland.

Danmarks framgångsrika sysselsättningspolitik står på tre pelare – en flexibel arbetsmarknad, korta stödperioder men höga stödnivåer och stor aktivering.

I Danmark har det inte efter år 2007 funnits en enda statlig arbets- och näringsbyrå eller motsvarande utan kommunerna har ansvarat för skötseln av sysselsättningen. På kommunernas ansvar ligger såväl betalning av förmåner, arbetsförmedling som aktiveringsåtgärder.

Den arbetslösa ska personligen infinna sig i kommunens Jobbcenter för att utreda sin situation – anmälan på webben duger inte. Därefter görs det upp en aktiveringsplan för den arbetslösa. Arbetslösa måste delta i åtgärder som förbättrar möjligheterna på arbetsmarknaden, dvs. i utbildning eller arbete med stöd. Det finns inget yrkesskydd.

Låter det tufft?

Kanske, men inte heller i Danmark finns det någon återvändo till gångna tider utan linjen står fast eftersom alla stora partier backar upp tankarna – och också arbetsmarknadsorganisationerna i stor utsträckning.

Hur skiljer sig då den danska modellen från den så kallade aktiveringsmodellen i Finland. Den viktigaste skillnaden är att i både Danmark och Sverige erbjuds de arbetssökande mycket mer personlig handledning och aktiverande åtgärder än hos oss.

Situationen hos oss tycks nu vara sådan att arbetslösa ständigt måste söka jobb och försöka aktivera sig trots att deras möjligheter på arbetsmarknaden eller livsbalans inte ger tillräckliga förutsättningar för det. Om en arbetslös under hot om sänkt stöd tvingas söka ett arbete som han eller hon inte klarar av eller som i verkligheten inte erbjuds eller delta i någon sådan aktiveringsåtgärd som upplevs vara helt onödig kan man nog med fog tala om förnedring.

Den svenska modellen

Regeringens tio punkter i modellen är viktiga, men det saknas satsningar på omfattande aktivering, inklusive en betydande övergångsarbetsmarknad som också är stödd.
Sveriges regering planerar nu att utöver de tidigare stödjande arbetstillfällena skapa 20 000 nya särskilt inom social- och hälsovården, fritids-, kultur- och idrottssektorn. Givetvis måste utkomsten tryggas för de personer som börjar arbeta i dessa uppgifter så att det övriga stödberoendet minskar.

Men ställer inte sådana här arbetsuppgifter till problem på den normala arbetsmarknaden, eller vad handlar det egentligen om?

Tankesättet ovan utgår från att det först finns en normal arbetsmarknad baserad på kollektivavtal. Omkring den finns ändå ett stort antal så kallade stödjande arbetsuppgifter – och runtom dessa ytterligare sådana arbetsuppgifter som lämpar sig för personer vars arbetsförmåga gör att de med stöd kan arbeta kanske en dag eller ett par dagar i veckan.

Sådan aktivering och till exempel utbildning som förbättrar möjligheterna på arbetsmarknaden kostar givetvis, och det rejält. Det har vi inte velat ge oss in på – hellre beklagar vi oss över den låga sysselsättningsgraden och särskilt över den gigantiska långtidsarbetslösheten – ja och förstås också över de marginaliseringshotade unga.
Det finns många slags kalkyler, men helt uppenbart kostar tidig marginalisering och långvarig arbetslöshet samhället mer än ett fungerande aktiveringssystem som banar väg mot den öppna arbetsmarknaden.

I exempelvis Brondby kommun nära Köpenhamn har sysselsättningen ordnats så att det under fullmäktige finns en sysselsättningskommitté där förutom de politiska partierna också arbetsmarknadsorganisationerna är representerade. De ska se till att det inte blir problem med varken konkurrensutsättning eller ersättning för arbete enligt kollektivavtalen.

Arbetsmarknadsorganisationerna utgör då en del av den lokala beslutanderätten och de lokala avtalen.

Var prioriterar Finland – förvaltning eller service?

Det lokala är viktigt och sysselsättningen i Danmark är en del av kommunernas närservice och de vida omtalade Jobbcentren är en del av kommunens organisation. Staten finansierar åtgärder genom att skapa aktiveringsmorötter för kommunerna. I Danmarks prisade sysselsättningsmodell finns det ingen praktisk aktör i likhet med FPA, staten eller landskapet och ingen är heller på kommande.

Närservicen och den service som kräver bredare samarbete skiljs åt samtidigt som morötter skapas mellan aktörerna – det kallas för funktionell integration. I Finland tror man däremot av någon anledning att om så många funktioner som möjligt sammanförs och placeras under samma förvaltning så blir allt bra – det kallas för förvaltningsintegration.

Det här förvaltningscentrerade tankesättet syns nu tydligt i planeringen av landskapet, social- och hälsovårdstjänsterna och tillväxttjänsterna. Vi skapar någonting som det knappast någonstans i världen finns någon erfarenhet av och tror att problemen försvinner om vi lyckas få till stånd en ny skön förvaltning.

Risken är ändå att barn kommer att kastas ut med badvattnet – och inte så få heller.
Reformer behövs visserligen alltid – det är hugget i sten. Försök och utveckling är på gång i kommunerna varje dag såväl inom social- och hälsovården som i skötseln av sysselsättningen – med utmärkta resultat.

”Tammerfors-modellen” ger reslutat

De sysselsättningsförsök i kommunerna och regionerna som föregående regering initierade och som nu fortsätter är ett steg i riktning mot den danska modellen. Om verktygen, befogenheterna och ansvaret ligger hos de kommunala aktörerna nära kunden ökar verkan, och jobb och arbetssökande hittar lättare varandra.

I Finlands Jobbcenter, sysselsättningsförsöket i Tammerfors, behöver omkring två tredjedelar av de 22 000 kunderna en skräddarsydd stig mot den öppna arbetsmarknaden och personlig hjälp för att välja tjänster och utbildning om sysselsättningströskeln inte överskrids.

Försöket i Tammerfors har redan på kort tid visat sin potential. Kunderna har också gett bra respons, många av dem har inte fått någon personlig service på flera år – men nu är det annat ljud i skällan.

I Tammerfors behöver kunderna inte arbeta med stöd eller delta i aktiverande åtgärder längre än nödvändigt. Målet är naturligtvis den öppna arbetsmarknaden. Det har också efter ett halvt års erfarenhet lyckats över förväntan.

I Danmark och Sverige stärks kommunernas ställning i både sysselsättnings- och vårdreformer. I Finland håller vi däremot på att skapa en statligt styrd landskapsförvaltning. Till den ska överföras de statliga sysselsättningstjänsterna och från kommunerna de för sysselsättningen viktiga social- och hälsovårdstjänsterna och närservicen.

Trenden är också här alltigenom en annan än i de övriga nordiska länderna.

 

 

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *