Torgbloggen 19.9.2017 Björn Månsson

Maktlösa makthavare

Kommuninvånarna inbillar sig säkert att den som blivit invald i stads- eller kommunfullmäktige sitter på en ansenlig makt. Sanningen är en annan.

Visst finns det situationer då en enda röst kan avgöra ett ärende, närmare bestämt om ett beslut fattas med bara en rösts majoritet. I Helsingfors stadsfullmäktige har det har det under min tid hänt åtminstone en gång.

Det var då vi beslutade om detaljplanen för tornhotellet Clarion på Busholmen. Med en rösts majoritet fällde vi planen på en 33 våningar hög skyskrapa, som hade fördärvat stadens silhuett mot havet. Det blev i stället två torn à 16 våningar, och med facit på hand anser jag att det var alldeles tillräckligt högt. Min röst avgjorde – eller vems som helst annans.

Men hur mycket påverkade det beslutet helsingforsarnas vardag?

I Nylands landskapsfullmäktige hände det nyligen att vi med en rösts marginal fällde styrelsens förslag om att följa grannstaden Vandas vilja och inte i landskapsplanen låta Sibbo planera en eventuell utvidgning av logistikcentret i Bastukärr. För mig var det avgörande att respektera Sibbos planeringsrätt.

För Sibbo hade detta säkert större, inte minst principiell, betydelse än någonsin hur många våningar ett hotell på Busholmen fick.

Men så där i allmänhet? Det är alltså mycket sällan en enda röst i fullmäktige fäller utslag. Vem är det då som utöver makt i kommunerna?

Det vanligaste – men lite förenklade – svaret är förstås: tjänstemännen, som bereder ärendena och därför styr besluten redan från första början. Deras makt ska aldrig underskattas, men visst är det sedan de förtroendevalda som fattar de slutliga besluten.

Ett sätt att reducera tjänstemännens makt vore att kräva att fler än ett enda alternativ bereds – men det fungerar tyvärr sällan.

Den följande kretsen av makthavare i kommunerna är lika given: kommunstyrelserna. De fattar ju vissa slutliga beslut helt suveränt, och föreslår i andra, större ärenden vad fullmäktige ska besluta. Sällan går fullmäktige emot styrelsens förslag.

Relationen mellan fullmäktige och styrelse är ju mer eller mindre den samma som den mellan riksdag och regering. Och alla vet var makten där ligger: hos regeringen.

En majoritetsregering får alltid med lätthet igenom sin vilja i riksdagen. Så fungerar parlamentarismen. Det är ju också därför alla partier hellre vill sitta i regeringen än i opposition.

I kommunerna har vi visserligen ingen parlamentarism, och heller ingen regering och opposition. Alla partier som är representerade i fullmäktige med minst så många ledamöter som matematiskt berättigar till ett mandat i styrelsen, får vara med i kommunens ”nästan-allpartiregering”. Men i övrigt är parallellen till riksdag och regering uppenbar.

Sedan ska man förstås inte glömma nämnder och andra motsvarande organ (bolagsstyrelser, direktioner och olika slags kommittéer). De som sitter i dem har nog ett visst inflytande, men, märk väl: bara inom respektive sektor. Den är ofta bred, men kan också vara ganska smal.

Och så inbillar förstås vi som är gruppordförande i fullmäktige att vi har snäppet större inflytande. Det är ju vi som ofta representerar våra grupper i förhandlingar med andra grupper, såsom nu i Helsingfors i formandet av strategin för den nyss påbörjade mandatperioden.

Och ändå upplever nog jag, och säkert de flesta andra kommunalpolitiker särskilt i större kommuner, en viss maktlöshet. Vi är bara kuggar i ett stort maskineri.

Den enda trösten är att den maktlöshet vi upplever säkert inte kan mätas med den som andra medborgare, som inte sitter i några kommunala organ, måtte uppleva. Det är en klen tröst, eftersom den bara påminner om demokratiunderskottet överlag.

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *