JO-kritik: Grov förseelse när kommun struntade i offer för människohandel
I ett färskt beslut från JO prickas socialsektorn i en större kommun för allvarliga förseelser då det gällde hanteringen av ett människohandelsoffer. Men samma problematik finns i många andra kommuner.
Kritiken från Justitieombudsmannen (JO) är omfattande och sällsynt skarpt formulerad: Den prickade kommunen har misslyckats så grovt med att hantera ett människohandelsoffers behov att JO ser sig tvungen att både informera social- och hälsovårdsministeriet och att uppmana kommunen att i efterhand ersätta offret.
Det gäller en inte namngiven kommun, som enligt uppgift ändå sorterar bland de tio största i Finland.
Fallet som har granskats gäller ett människohandelsoffer, som hade utsatts för långvarig och grov människohandel då hen var minderårig. Offret har bott i Finland hela sitt liv och sorterar därmed entydigt under hemkommunens ansvar.
De psykiska följderna från människohandeln hade i det här fallet varit så omfattande att personen utan dröjsmål borde ha fått en individuell serviceplan och omfattande hjälpinsatser via kommunen.
Men så skedde inte.
Offrets grepp om vardagen spårade ut
Den första kontakten med socialservicen ägde rum i november 2015. Det dröjde ändå i princip mer än nio månader innan klienten fick ens någon form av individuell serviceplan.
Den gjordes i augusti 2016 kort efter att tingsrätten hade gett sin dom i fallet, trots att den juridiska processen inte får knytas ihop med serviceinsatser till människohandelsoffer.
I det granskade fallet hade dessutom personal från det nationella hjälpsystemet för människohandelsoffer upprepade gånger varit i kontakt med socialsektorn för att informera om kommunens lagstadgade skyldigheter.
Kontakterna ledde ingen vart. Istället bollades klienten under hela den här tiden mellan olika luckor och hens grepp om vardagen spårade som en följd av detta i princip ut helt och hållet.
Har inte förstått eller brytt sig om
Det dröjde, enligt JO, dessutom flera månader till innan situationen faktiskt var åtgärdad.
Först sommaren 2017 hade klientens serviceplan tagit en sådan form att den kan sägas motsvara de krav lagen ställer.
”Det har inte framkommit att kommunen inte skulle ha haft möjligheter att ordna den service som klienten behövde trots de utmaningar kommunen haft med sin servicestruktur. Man kan inte heller låta bli att ordna service av ekonomiska orsaker, eftersom kommunen hade kunnat ansöka om ersättning för serviceutgifterna av näringscentralen.” skriver JO, som listar en lång rad punkter, där kommunen misslyckades.
Enligt JO är det uppenbart att socialsektorns anställda inte förstått eller inte brytt sig om att följa de lagstadgade skyldigheter kommuner har då det gäller människohandelsoffer.
Och det här, noterar JO, är särskilt anmärkningsvärt och att betrakta som en grov förseelse gentemot offret.
Dessutom, noterar myndigheten, handlar det sannolikt om en allvarlig kunskapsbrist som inte endast gäller den nu prickade kommunen. Av den orsaken begär man att social- och hälsovårdsministeriet innan slutet av året sammanställer en redogörelse för hur de åtgärder som riksdagen manat statsrådet att vidta när det gäller just hanteringen av människohandelsoffer och de eventuella lagändringar som behövs framskrider.
Ministeriet har tid på sig till slutet av året att redogöra för detta.
Tudelad lag bekymmersam för kommuner
Att den kommunala kunskapen om människohandelsoffrens position är svag vet man från tidigare. År 2018 sammanställde den nationella rapportören för människohandel tillsammans med Europeiska institutet för kriminalpolitik en omfattande utredning, som visade att bristerna i både praxis och kunskap är många och allvarliga.
Kritiken riktades mot flera nivåer, bland annat mot att lagstiftningen är för splittrad.
Dels finns sociallagarna, dels mottagningslagen. För en socialarbetare som inte är van vid att hantera just människohandelsoffer kan det därför uppstå problem dels då man borde kunna känna igen ett offer och dels då man har helt olika lagar som måste beaktas.
– Kommunförbundet har redan tidigare tagit ställning för att hanteringen av människohandelsoffer måste förenklas. Det borde finnas en enhetlig lagstiftning om det här och helhetsansvaret borde ligga hos staten, säger Hannele Häkkinen, sakkunnig hos Kommunförbundet.
Efter fjolårets rapport sammankallade Kommunförbundet i maj representanter för de största kommunerna, samt mindre kommuner där man vet att det funnits sådana här personer, för att höra om hur de utmaningarna ser ut. Ett nytt möte ordnas under hösten.
Det borde finnas en enhetlig lagstiftning om det här och helhetsansvaret borde ligga hos staten.
Det som är klart är att kommunerna upplever det tudelade hjälpsystemet som komplicerat.
Å ena sidan finns det nationella hjälpsystemet, å andra sidan kommunerna. På den nivån utgör människohandelsoffren en liten del av klienterna, men trots att en socialarbetare kanske påträffar ett offer endast en gång under sin yrkeskarriär så måste kommunerna ha ett fungerande system för hur den här specialgruppen hanteras.
– Andra utmaningar som kommit fram är att offren ibland hanteras av socialarbetaren inom den allmänna sektorn och ibland inom invandrartjänsterna, säger Häkkinen.
Kunskaper och erfarenheter avgör
I rapporten från i fjol noterades det också att beroende på vilken enskild socialarbetares bord ärendet hamnar på så kan det ibland bli helt rätt och ibland helt fel, beroende på vilka kunskaper och erfarenheter den enskilda anställda har.
Så får det inte vara.
– Det måste finnas klara system inom kommunen så att varje enskild socialarbetare vet hur de här ärendena ska hanteras, säger Häkkinen.
Kommunförbundet sammanställde redan 2016 instruktioner för vad kommunerna måste beakta (se faktarutan). I dem ingår också information om vad människohandel är och hur den kan kännas igen.
Jeanette Björkqvist
jeanette.bjorkqvist@gmail.com
FAKTA: Kommuner och offer för människohandel
- Som kommuninvånare har ett offer för människohandel rätt till samma tjänster som övriga kommuninvånare enligt socialvårdslagen (1301/2014) och hälso- och sjukvårdsvårdslagen (1326/2010). Dessutom är offret fullt ut berättigat till de hjälpinsatser som anges i 38 a § i mottagandelagen, det vill säga också till den del som inte ingår i socialvårdslagens eller hälsovårdslagens tjänsteutbud.
- Med stöd av mottagningslagen har människohandelsoffer en särskild ställning. En bedömning av behovet av nödvändiga hjälpinsatser ska göras av en yrkesutbildad person inom socialvården tillsammans med klienten.
- Särskilda hjälpinsatser är bl.a. hälso- och sjukvårdstjänster, rådgivning och handledning, trygg inkvartering, mottagningspenning eller utkomststöd, tolk- och översättartjänster, rättshjälp samt juridisk rådgivning.
- Särskilda behov kan också, enligt Arbets- och näringslivsministeriets anvisningar, gälla ”vissa specialtjänster såsom psykologiskt eller psykoterapeutiskt stöd med specialisering på tortyr och utnyttjande och behov av tolkning i samband med dem, specialarrangemang i samband med boende och boendets säkerhet, bortflyttning från bostad som arbetsgivaren ordnat eller larmsystem, bevakning och skyddat boende i anslutning till hot från internationell organiserad brottslighet som genomförs i samarbete med polisen, eventuellt på en annan ort. Det kan också vara nödvändigt att offret byter namn och får en ny personbeteckning samt att man inom rimliga gränser ändrar offrets utseende för att hindra identifiering.”
- Kommunen kan tillhandahålla hjälpinsatserna i egen regi eller köpa tjänsterna av andra offentliga eller privata serviceproducenter (och ersättas för dem via näringsbyråerna). Hjälpsystemet för människohandelsoffer tillhandahåller för sin del hjälpinsatser för de offer som inte har en hemkommun i Finland, samt bistår med information.
- Mer information via bl.a. människohandelsrapportören
