Partierna behöver sina starka namn

Foto: Joanna Moorhouse/Riksdagen
Foto: Joanna Moorhouse/Riksdagen
17.3.2015

Kommunforskaren Siv Sandberg förklarar varför det är så vanligt i Finland, men sällan i andra länder, att riksdagsledamöter och ministrar är kommunalt förtroendevalda.

Det är så vanligt att vi sällan reflekterar över att det är unikt. Åtta av tio ledamöter i den finländska riksdagen är samtidigt fullmäktigeledamöter i sina hemkommuner. Eftersom kommunalvalet hålls ett och ett halvt år efter riksdagsvalet är beslutet att ställa upp i kommunalvalet högst medvetet.

I många andra länder brukar den som blir invald i det nationella parlamentet avstå från sina uppdrag på lokal och regional nivå. Bara i Frankrike (90 procent) och Belgien (74 procent) är en majoritet av de nationella parlamentarikerna samtidigt lokal- eller regionalpolitiker. I Sverige har ungefär 40 procent av riksdagsledamöterna kommunala eller regionala uppdrag, 
i Tyskland en knapp fjärdedel (24 procent).

I Irland förbjuder lagstiftningen dubbla uppdrag. I Danmark har en del partier interna regler som gör det omöjligt att inneha uppdrag på flera nivåer. I Norge finns det inga regelverk som förbjuder dubbla uppdrag, men de är ändå ytterst sällsynta.

Personcentrerat valsystem

Unikt för Finland är att många ministrar ställer upp i valet till kommunfullmäktige. Här har det skett en spektakulär ökning under 2000-talet. I kommunalvalet 2000 kandiderade 3 av 18 ministrar i kommunalvalet, år 2004 6 av 18, år 2008 17 av 20 och i kommunalvalet 2012 13 av 19 ministrar.

Varför insisterar riksdagsledamöter och ministrar, som redan har en fulltecknad almanacka, på att ställa upp i kommunalvalet?

Den viktigaste förklaringen finns i vårt personcentrerade valsystem. Partierna behöver sina starka namn. De starka namnen behöver sin lokala plattform.

Riksdagsledamöternas betydelse för kommunalpolitiken ska i och för sig inte överdrivas. Det totala antalet fullmäktigeledamöter i hela landet är drygt 10 000. Antalet riksdagsledamöter är 200. I kommunalvalet 2012 invaldes minst en sittande riksdagsledamot i 79 kommuners fullmäktige, vilket innebär att en majoritet av kommunerna saknar riksdagsledamöter bland de folkvalda. Men i de kommuner där det finns minst en riksdagsledamot bland kandidaterna i kommunalvalet har det betydelse för valresultatet.

Starka män från periferin en myt

Ibland odlas en bild av att de kommunalt engagerade riksdagsledamöterna är starka män från periferin som för sin egen kommuns talan i riksdagen. Det stämmer inte. Över hälften av de riksdagsledamöter som har dubbla uppdrag kommer från kommuner med över 50 000 invånare och kan beskrivas som allmänna politikerproffs, snarare än som utpräglade lokalpolitiker. Ju större kommun, desto större andel av rösterna i kommunalvalet går till riksdagsledamöter.

I kommuner med fler än 50 000 invånare gick knappt 10 procent av de avgivna rösterna 
i kommunalvalet 2012 till de riksdagsledamöter som kandiderade.  Trenden att koncentrera rösterna till riksdagsledamöter har förstärkts under 2000-talet.

”Trenden att koncentrera rösterna till riksdagsledamöter har förstärkts under 2000-talet.”

I Helsingfors, där det totala antalet kandidater i senaste kommunalval var 1 064, tog 13 riksdagsledamöter (= 1 procent av kandidaterna) tillsammans hem 18 procent av alla avgivna röster.

Vårt valsystem kräver att väljaren röstar på en namngiven kandidat bland de 1 064. I det massiva utbudet av kandidater har riksdagsledamöterna och ministrarna ett försprång. Folk känner igen dem.  Behovet att relatera till någon man känner igen ökar, ju större kommunen är och ju mer kunskapen om kommunalpolitiken är beroende av mediernas rapportering. Riksdagsledamöterna är därför tacksamma vallokomotiv.

Svårt ta krävande uppdrag

Bilden av att riksdagsledamöternas roll i första hand är att samla röster till partiet förstärks när man granskar vilka uppdrag riksdagsledamöterna får i kommunalpolitiken. Majoriteten av de riksdagsledamöter som invalts 
i kommunfullmäktige är nämligen enbart fullmäktigeledamöter i ledet och har inte tilldelats prestigefyllda poster i kommunalpolitiken.

Efter valet 2012 innehade 37 procent av riksdagsledamöterna ordförandeskap i fullmäktige, styrelse, nämnd eller samkommun eller var medlemmar av kommunstyrelsen.

Andelen riksdagsledamöter på prestigefyllda kommunala poster har minskat en aning under 2000-talet. Vanligast är det att riksdagsledamöterna är ordförande eller vice ordförande för kommunfullmäktige.

”Det är värdefullt, men inte utan konflikter.”

Förklaringen till det här stavas i första hand tid. Att delta 
i fullmäktigemöten 3–19 gånger om året går tidsmässigt att kombinera med uppdraget som riksdagsledamot, i synnerhet som riksdagsledamöterna ju faktiskt i motsats till andra kommunalpolitiker är politiker på heltid. Däremot är tidskrävande uppdrag i kommunstyrelsen eller som ordförande för en tung nämnd sällan möjliga att kombinera med riksdagsuppdrag.

Ju starkare kopplingen till kommunens operativa verksamhet blir, desto tydligare framstår också konflikten mellan att vara å ena sidan rikspolitiker, å andra sidan kommunalpolitiker.

Rikspolitiker i kommunalpolitiken och kommunalpolitiker i riksdagen fungerar som en kanal mellan politikens olika nivåer. Det är värdefullt, men inte utan konflikter.

I riksdagsdebatterna märks det bland annat när nationella lagar, till exempel den om statsandelssystemet, får negativa konsekvenser för riksdagsledamöternas egna kommuner.

Artikeln ursprungligen publicerad i Fikt 2/2015

LÄS OCKSÅ:

Var ligger dubbelpolitikerns lojalitet?

 

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här