Ska barn med funktionsvariationer få skolskjuts från två adresser? Elvaåriga Roni i Vörå kom i kläm

Roni Kapanen åker med skoltaxi från hemmet i Vörå till skolan i Alahärmä. Varannan vecka bekostas taxin av Vörås bildningssektor, varannan vecka av kommunens socialsektor.
Roni Kapanen åker med skoltaxi från hemmet i Vörå till skolan i Alahärmä. Varannan vecka bekostas taxin av Vörås bildningssektor, varannan vecka av kommunens socialsektor. (Johannes Tervo)
15.2.2021

Fall i Vörå aktualiserar frågan om barn med funktionsvariationer ska få skolskjuts vid växelvis boende.

I november 2020 berättade Yle Österbotten (19.11.2020) om hur Vörå kommun plötsligt drog in skolskjutsen för elvaåriga Roni under de veckor då han bor med sin mamma Henna Kapanen. Ronis föräldrar är frånskilda men bor båda i Vörå. Roni, som har en lindrig intellektuell funktionsvariation, bor växelvis hos sina föräldrar tillsammans med sina två syskon. Den officiella hemadressen är hos pappan och skolskjutsen från pappan till skolan i Alahärma bekostas av kommunens bildningssektor.

När Yle Österbotten första gången uppmärksammade familjens situation beskrev Henna Kapanen läget som kaotiskt. Beskedet om att kommunens handikappservice dragit in skolskjutsen kom plötsligt och ett tag fick Henna Kapanen hjälp av grannar eller stannade hemma från jobbet för att själv kunna köra sonen till skolan.

En vecka senare rapporterade Yle Österbotten (26.11.2020) att familjens situation löst sig – åtminstone temporärt. Socialsektorn lovade betala för skolskjutsen de veckor Roni bor hos Henna Kapanen. Familjen är lättad men frågan är ingalunda avslutad. Socialsektorns beslut om att betala skolskjutsen gäller endast till slutet av vårterminen 2021. Diskrimineringsombudsmannen har bett om ett utlåtande från Vörå kommun och Henna Kapanen kommer snart att göra en ny ansökan om skolskjuts för Roni, för höstterminen 2021.

– Frågan borde vara löst på våren. Jag vill inte stressa hela sommaren för hur Ronis höst ska bli, säger Henna Kapanen till Kommuntorget i januari 2021.

 Hon säger att alla vändningar kring frågan om skolskjuts gjort henne frustrerad.

– Vi kunde ha undvikit allt besvär, all oro och att jag var tvungen att stanna hemma från jobbet ifall kommunen från början agerat enligt vad som är bäst för Roni.

Växelvis boende kan skapa ojämlikhet

Fallet i Vörå aktualiserar än en gång frågan om hur barns och familjers förmåner ska se ut vid växelvis boende. I det nuvarande regeringsprogrammet står att växelvis boende ska främjas. Ett steg i det arbetet är en färsk forskningsrapport från statsrådets kansli (26.11.2020) som granskar hur barnets boendearrangemang inverkar på barnets och förälderns rätt till tjänster och social trygghet. Enligt rapporten behandlas barn som bor växelvis i två hem och deras föräldrar inte jämlikt. Föräldrar som hörs i rapporten lyfter fram bristfälliga möjligheter till skolskjuts som ett stort problem – särskilt när det gäller barn med funktionsvariationer.

Växelvis boende blir allt vanligare i Finland. Syskonen Reko, Roni och Rosmariini bor varannan vecka med sin mamma Henna Kapanen och varannan vecka med sin pappa.

Någon snabb lagändring är ändå inte på väg. Innehållet i Statsrådets rapport ska nu analyseras av flera olika ministerier, bland annat Social- och hälsovårdsministeriet och Undervisnings- och kulturministeriet. Antagligen kopplas reformen ihop med den stora förnyelsen av socialskyddet.

Hur ska då kommunala tjänstemän tänka om de får en ansökan om skolskjuts som gäller ett barn med funktionsvariationer – ett barn som har två hem? 

Kommunförbundets sakkunnig Mari Sjöström säger att frågan är ”ganska entydig”. Hon säger att utgångspunkten för när en elev har rätt till skolskjuts eller fri transport är fastställd i lagen om grundläggande utbildning (paragraf 32). Mari Sjöström poängterar att hon ser på frågan främst ur grundskolelagens perspektiv och på ett allmänt plan.

– När kommunen anvisar en närskoleplats så sker det från elevens officiella adress. Eleven har en adress och det är från denna adress eleven har rätt till skolskjuts, säger Mari Sjöström.

Hon konstaterar att kommunen kan bevilja fri transport även om barnet har en kortare skolväg än fem kilometer, vilket är gränsen i lagen.

– Det kan bli aktuellt ifall skolvägen, med beaktande av barnets ålder, är svår, ansträngande eller farlig.

Rimliga anpassningar för lika villkor

I ett färskt inlägg (7.1.2021) på Diskrimineringsombudsmannens blogg skriver överinspektör Matti Jutila att lagen om grundläggande utbildning inte alltid räcker till i beslut om skolskjutsar. Han skriver att ”om lagens formuleringar följs bokstavligt, är det trots det goda målet möjligt att detta leder till diskriminering, som är förbjudet enligt diskrimineringslagen. I dessa fall är det inte tillräckligt att enbart fokusera på lagen om grundläggande utbildning. Kommunerna och andra utbildningsanordnare måste också observera förpliktelserna i diskrimineringslagen.”

Att berätta om familjens situation i medierna var inte helt lätt för Henna Kapanen. ”Jag var nervös funderade på om kommunen skulle vilja hämnas på oss och hur. Men frågan är viktig och den borde lösas i varje kommun. Att leva med ett barn som har särskilda behov är tungt för föräldrarna och de behöver inte ytterligare byråkratiska bekymmer eller hinder. Därför vill jag berätta,” säger hon.

Enligt diskrimineringslagen ska myndigheter, arbetsgivare och utbildningsanordnare ”göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra uträtta ärenden hos myndigheter och få utbildning …” (paragraf 15).

Mari Sjöström säger att det givetvis kan uppstå enstaka situationer där man måste beakta om rimliga anpassningar är aktuella.

– Men då gäller det inte de allmänna riktlinjerna. Kommunerna ska vara försiktiga att på en allmän nivå erbjuda fri transport vid växelvis boende. Då måste man ta i beaktande jämlikhet och likvärdighet för alla kommuninvånare och fastslå en praxis som gäller alla motsvarande situationer.

 Helena Emaus, bildningsdirektör i Vörå, kan inte kommentera ett enskilt fall. På ett principiellt plan utgår bildningsväsendet alltid från lagen om grundläggande utbildning och från att barnet har en officiell adress. I ärenden där det kan uppstå oklarheter vänder Helena Emaus  sig till Regionförvaltningsverket eller till Kommunförbundet för att fråga om råd.

I vilka ärenden kan det vara aktuellt att också beakta diskrimineringslagen?

– Om det gäller ett barn med en funktionsvariation och om det är skrivet i omsorgsprogrammet så kan man titta vad där står och vad som ska göras, säger Helena Emaus.

 ”Lika för alla” kan leda till indirekt diskriminering

Att alla kommuninvånare behandlas på samma sätt kan bli fel. Den avgörande punkten är just diskrimineringslagen och förpliktelsen att göra rimliga anpassningar.

Matti Jutilas kollega Robin Harms, specialsakkunnig och teamledare vid diskrimineringsombudsmannens byrå, utvecklar frågan.

– Det vanliga är att man utgående från grundskolelagen enbart tänker att man har en skyldighet att behandla alla lika. Men, då inser man inte att man i kommunen också vid behov är skyldig att göra specialarrangemang för barn med funktionshinder, säger Robin Harms.

Robin Harms specialsakkunnig och teamledare vid Diskrimineringsombudsmannen säger att kommunala tjänstemän inte alltid ser och förstår att man vid sidan av den speciallagstiftning som gäller inom utbildningssektorn har en skyldighet att parallellt tillämpa diskrimineringslagen.

Han lyfter fram ett färskt fall från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2020:60) där domstolen ansåg att en elev med funktionsvariationer hade rätt att få fri transport till en annan skola än sin närskola. Domstolen hänvisar i sitt beslut till diskrimineringslagen och rimliga anpassningar.

– HFD tar väldigt tydligt ställning till att man inte bara kan tillämpa grundskolelagens paragrafer om skolskjuts, säger Robin Harms. 

Men varför uppstår det då oklara situationer i kommunerna? Robin Harms säger att det på sätt och vis är förståeligt att tjänstemän inom olika sektorer i första hand tittar på och bedömer frågor från den lagstiftning som gäller just deras område.

– Men den nya diskrimineringslagen har varit i kraft över fem år och den här typen och liknande ärenden har varit på tapeten så mycket att man hoppas att tjänstemän i kommuner och statsförvaltningen småningom skulle bli varma i kläderna. De borde inse, speciellt om de blir kontaktade av någon som på grund av en diskrimineringsgrund säger sig ha hamnat i en utsatt situation, att man senast då ska titta också på diskrimineringslagen – i synnerhet när det gäller människor med funktionsvariationer.

 Jurist vill att myndigheterna ska se barnet

En del föräldrar som får nekande beslut på ansökan om skolskjuts eller personlig assistent i skolan tar kontakt med juristen Jukka Kumpuvuori från juristbyrån Lakitoimisto Kumpuvuori Oy. Byrån har specialiserat sig på frågor som berör likabehandling och lagstiftning som gäller personer med funktionsvariationer. Byrån erbjuder bland annat rättshjälp åt minderåriga. Frågor där barn är inblandade handlar oftast om hur barnet tar sig till skolan och vilken typ av stöd hen får i skolan.

 I sitt arbete ser Jukka Kumpuvuori allt fler fall som handlar om rimliga anspassningar och skolskjutsar.

– Kanske folk har större kunskap om frågan. Trots det finns det många problem som inte syns.

Enligt Jukka Kumpuvuori är ett problem att vårdnadshavare alltför ofta nöjer sig med telefonbeslut och låter frågan vara. Skriftliga beslut krävs för att man ska kunna be om ändring. Ett annat problem är, enligt honom, att tjänstemän inom utbildningssektorn ofta har bristfälliga kunskaper.

– Det finns kommuner som låtit bli att göra officiella beslut om skolgångsbiträden. Andra har hänvisat till fel instans för klagomål. I sista hand är det domstolen som avgör. Därför borde människor oftare våga klaga på beslut. Det är roligt att klaga och ofta gratis, säger Jukka Kumpuvuori.

Han säger att frågor om vad barn med funktionsvariationer har rätt till borde vara enkla.

– Vårdnadshavare tänker ofta alltför komplicerat och börjar med att läsa lagtexter. Det viktigaste är ändå det individuella behovet. Jag ber ofta vårdnadshavarna börja med att berätta hur de skulle vilja att vardagen skulle se ut i morgon. Då säger de kanske: vi vill att Topi avhämtas från gården”. Då ska det vara utgångspunkten, säger Jukka Kumpuvuori.

Osäkerheten kring hur Ronis skolskjuts ska lösas i framtiden är frustrerande och tär på krafterna, säger Ronis mamma Henna Kapanen.

Lagar att ha koll på

  • Lagen om grundläggande utbildning (21.8.1998/628). Lagen fastställer bland annat att ”en elev i grundläggande utbildning eller påbyggnadsundervisning som har längre än fem kilometer till skolan har rätt till fri transport.”
  • Diskrimineringslagen (1325/2014) vars syfte är att ”främja likabehandling och förebygga diskriminering samt att effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering”. Paragraf 15 handlar om rimliga anpassningar – för att likabehandling för personer med funktionsnedsättning ska uppnås.

Intressanta rättsfall 

  • Tavastehus förvaltningsdomstol (19/0632/2) behandlade i juni 2019 ett fall som gällde ett barn med en funktionsvariation. Barnet bodde varannan vecka hemma och varannan vecka på ett serviceboende. Kommunen hade ej beviljat fri skolskjuts under de veckor barnet bodde på serviceboendet. Domstolen konstaterade att kommunens beslut var lagstridigt och att det skulle hävas. I sitt beslut hänvisade domstolen bland annat till Diskrimineringsombudsmannens utlåtande och till diskrimineringslagen. Förvaltningsdomstolen ansåg att beviljande av fri skoltransport bör ses som en saklig och nödvändig rimlig anpassning för att X ska få grundläggande utbildning likvärdigt med andra även om beslutet skiljer sig från hur 32 § i lagen om grundläggande utbildning vanligen tolkas.
  • Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2020:60) fattade i maj 2020 beslut i ett fall där en elev ansökte om skolreseförmån till en annan skola än sin närskola. Eleven hade en ärftlig sjukdom, och bland annat svårigheter att styra funktionsförmågan. När eleven började i första klass 2016 började hen gå i sin närskola Y. Snart flyttade familjen och eleven blev anvisad en ny närskola i samma kommun, Z. Eleven fick ändå fortsätta gå i skolan Y, enligt beslut av rektorn. 2018 ansökte vårdnadshavaren om skolreseförmån för eleven. Kommunen avslog ansökan eftersom skolan Y inte var elevens närskola. Vårdnadshavaren lämnade in ett besvär som avslogs av förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att eleven skulle få fri skoltransport till skolan Y – som en rimlig anpassning enligt 15 § i diskrimineringslagen. Förvaltningsdomstolens och kommunens beslut upphävdes.

Helsingfors utredde kostnader

  • Helsingfors har utrett möjligheterna att erbjuda skoltransport från två hem för barn med särskilda behov.
  • Allt började 2016 med en motion av Nuutti Hyttinen (sannf) och 26 andra fullmäktigeledamöter.
  • Ärendet var slutbehandlat samma år men stadsfullmäktige beslöt att staden skulle be om en kostnadsutredning nästa gång transporterna konkurrensutsattes.
  • Utredningen blev klar 2019 och behandlades då i fostrans- och utbildningsnämnden (3.12.2019)
  • Enligt utredningen fick 1 154 elever specialskoltransport läsåret 2017–2018. 200 av dessa elever har vårdnadshavare som bor på skilda adresser i Helsingfors.
  • Enligt stadens beräkning skulle kostnaderna öka med cirka 1,7 miljoner euro.
  • Fostrans- och bildningsnämnden konstaterade att det skulle vara möjligt att erbjuda dessa elever transport från två hem ifall arrangemanget fick tilläggsfinansiering.  Med tanke på praktiska utmaningar och högre kostnader ansåg utredaren att det för tillfället inte var ändamålsenligt att utvidga transporterna.

Det här är en artikel från Kommuntorget 1/2021. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.