Linnéa Henriksson: Svenskan riskerar marginaliseras ytterligare i de nya landskapen

I de nya vårdlandskapen måste tvåspråkigheten förverkligas i det dagliga arbetet, säger Linnéa Henriksson.
I de nya vårdlandskapen måste tvåspråkigheten förverkligas i det dagliga arbetet, säger Linnéa Henriksson. (Dan Lolax)
10.9.2020

För att servicen ska fungera för den svenska minoriteten krävs en medvetenhet av tjänstemän och personal, säger Linnéa Henriksson.

Språkbarometerns resultat tyder på att svenskan får det motigt i de nya landskap som bildas i och med social- och hälsovårdsreformen. Det säger Linnéa Henriksson, forskardoktor i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.

Henrikssons poäng är att få av de nya tvåspråkiga landskapen, med undantag av Österbotten, kommer att få bärande svenska strukturer. De övriga tvåspråkiga landskapen är Mellersta Österbotten, Egentliga Finland, Kymmenedalen, Helsingfors, Västra Nyland, Östra Nyland och Vanda-Kervo.

Det räcker inte att besluta om tvåspråkighet, eller att beslutsfattandet är formellt tvåspråkigt, säger Henriksson. Också verksamheten måste fungera på två språk.

—Man behöver rekrytera tandskötare som talar både finska och svenska, arbetstidsplaneringen ska se till att svenskspråkiga äldre får äldrevård på svenska, informationen ska skrivas på två språk, varje person ska känna sig bekväm med att tala svenska.

Intresse för svenskt perspektiv behövs

Forskning visar att en språkgrupps andel och antal spelar en roll för hur servicen på det egna modersmålet förverkligas.

I till exempel Vanda utgör de svenskspråkiga en procentuellt liten andel, vilket leder till att servicen på svenska haltar. I Helsingfors är de svenskspråkigas andel också blygsam, men de är tillräckligt många i antal för att utgöra den kritiska massa som behövs för att kunna organisera på ett minoritetsspråk.

—Om du har en organisation där 10 procent av tjänstemännen talar svenska så betyder det att nio av tio inte tänker på svenskan när de funderar på strukturerna. I bästa fall tänker de på att texter översätts, men också då tenderar terminologin att vara bristfällig och de olika behoven förbises.

I de nya vårdlandskapen måste tvåspråkigheten förverkligas i det dagliga arbetet, säger Henriksson. Det här kräver en medvetenhet hos tjänstemän och personal.

—De måste vara intresserade av hur organisationen fungerar också ur ett svenskt perspektiv. Om färdtjänstens svenska nummer bara svarar på finska så vågar folk inte längre ringa. För finskspråkiga tjänstemän på finskdominerade orter, som framöver ska planera också för den svenska servicen, blir det viktigt att inse att behovet av service på svenska är reellt, att det finns personer som inte alls förstår finska och att service på svenska inte enbart är en politisk fråga.

Plats och språk skapar lojaliteter

Det finns enheter som systematiskt jobbat med detta, säger Henriksson och nämner förlossningsavdelningen vid Lojo sjukhus som ett exempel. Där har man försökt leva upp till det ansvar som kom med att sjukhuset tog över förlossningsvården för Västnyland.

Man kunde tänka sig, fortsätter hon, att det allt större inslaget av andra språkminoriteter skulle skapa en medvetenhet om vikten av fungerande språklig service.

—Det verkar dock som att det snarare leder till lösningar på engelska, och gynnar inte den svenska servicen.

Henriksson säger att mönstret i årets Språkbarometer i huvudsak är oförändrat jämfört med tidigare undersökningar, bland annat är det betydligt enklare att vara finskspråkig minoritet i en tvåspråkig kommun än det är att vara svenskspråkig minoritet.

—Alla statliga strukturer är på finska och uppväger eventuella lokala brister.

Svårast är det för små svenska språköar i periferin. Henriksson nämner Pyttis och Mörskom som exempel. Däremot fungerar servicen för den svenska minoriteten i Kaskö bättre, med stöd av svenskheten i grannkommunerna Kristinestad och Närpes.

—Plats och språk skapar omedvetet olika typer av lojaliteter. Det märktes till exempel i frågan om Vasas och Korsholms sammanslagning, där de finskspråkiga i Korsholm var för en sammanslagning i större utsträckning än de svenskspråkiga.

Andelen svenskspråkiga i de nya tvåspråkiga landskapen

  • Österbotten: 49,4 procent.
  • Mellersta Österbotten: 9,1 procent.
  • Egentliga Finland: 5,7 procent.
  • Kymmenedalen: 0,7 procent.
  • Helsingfors: 5,6 procent.
  • Västra Nyland: 12,3 procent.
  • Östra Nyland: 28,9 procent.
  • Vanda-Kervo: 2,2 procent.

Källa: Folktinget