Arbete finns, kanske även arbetstagare. Hur möts de två? Det råder en skriande brist på svenskkunnig personal inom hemvården, småbarnspedagogiken, skolvärlden, hälso- och sjukvården i landets huvudstad. Foto: Seppo Haavisto, Kuntalehtis arkiv

I genomsnitt 20–40 invandrare integreras på svenska i Helsingfors per år. Det är inte mycket att hurra för i en huvudstad med över 658 000 invånare. 

En del av Helsingfors stads tjänstemän verkar anse att det är en björntjänst att välkomna invandrare till den svenska gemenskapen i en kommun där endast sex procent av befolkningen är svenskspråkig.

”Det finns begränsat med jobb där du klarar dig enbart på svenska i Helsingfors. Av denna anledning är det klokt att satsa på småskalig integration på svenska”, säger Matleena Sierla, ledande expert på integrationsfrågor vid Helsingfors stad.

Sierlas verklighetsbeskrivning skaver. Det råder en skriande brist på svenskkunnig personal inom hemvården, småbarnspedagogiken, skolvärlden, hälso- och sjukvården i landets huvudstad, men det har den ledande experten tydligen missat. 

Medan Helsingfors stad är ute och cyklar tar en del finlandssvenska aktörer lyra på problematiken. Folkhälsan har gått in för att skräddarsy svensk fortbildning för ukrainska flyktingar som nu jobbar som småbarnspedagoger på svenska daghem. 

Varför inte låta svenskkunniga invandrare sköta lagstadgad svensk service inom den offentliga förvaltningen och hantera den svenska kundtjänsten? Om Skatteförvaltningen klarar av det konststycket galant så måste väl Helsingfors stad också mäkta med den språkliga balansgången.

”Vi måste se till att vi kan betjäna invandrare också på till exempel estniska, ryska och arabiska. Du kommer inte långt med svenskan”, invänder Sierla på Helsingfors stad.

Argumentet används ofta av tjänstemän i invandrartäta städer med stor finsk majoritet. Nationalspråket svenska jämställs med språk som saknar juridisk status enligt grundlagen och språklagen. Enligt samma resonemang bäddar svensk integration för enspråkighet. Tankegången gör alltså gällande att den som talar svenska och många andra språk är en enspråkig varelse medan den som integreras på finska, men inte kan svenska är flerspråkig. Den haltande logiken spelar etnonationalisterna i händerna.

Den flamländska minoriteten i Bryssel har redan insett att de måste ta saken i egna händer för att värna om det flamländska språkets fortlevnad. Namnstarka flamländska organisationer har följdriktigt utvecklat ekonomiska incitament för att främja integration på flamländska i konkurrensen med franskan. Strategin har burit frukt. Var dröjer Svenskfinlands gensvar?

Då minoritetsexperten Johan Hägglund föreslog en liknande strategi för Helsingfors i en rapport som beställdes av tankesmedjan Magma ströks förslaget på uppdragsgivarens begäran.

Attitydproblemen spelar spratt med oss samtidigt som den proportionella andelen svenskspråkiga minskar stadigt i vårt land. Utan starka satsningar på svensk integration förtvinar Svenskfinland.