Ulf Stenman: Trygga svenskan i de tvåspråkiga välfärdsområdena
De tvåspråkiga välfärdsområdena bör ta modell av nationalspråksstrategin när de bygger upp sin språkliga service.
Statsrådet godkände den nya nationalspråksstrategin i början av december. Målet för det finska språkets del är att förhindra att finskans användningsområde krymper inom exempelvis forskningen. För svenskans del är målet att trygga tillgången till en fungerande svenskspråkig service och att stärka språkgemenskapens livskraft.
Strategin innehåller tacknämligt konkreta åtgärder som är nödvändiga för att trygga allas vår rätt att få service på de båda nationalspråken. Andra mål är att förbättra språkklimatet och att säkerställa att det även i fortsättningen finns två levande nationalspråk i vårt land.
Strategin är uppbyggd kring tre riktlinjer; (1) rätt till service på det egna språket, (2) tryggande av nationalspråkens ställning och (3) en levande tvåspråkighet. Varje riktlinje har ett tydligt mål och konkreta åtgärder för hur målen kan nås.
Välfärdsområdesvalet handlar om viktiga frågor i allas vår vardag.
Rösta!
Hur välutformad nationalspråksstrategin än är ger den inget svar på hur tvåspråkiga kommuner och organisationer ska säkerställa tillgången till tjänster på båda nationalspråken när de stora strukturreformerna genomförs.
Hittills har kommunerna haft ansvaret för att ordna socialvård, hälso- och sjukvård och räddningsverksamhet. I fortsättningen är det välfärdsområdena som tar över ansvarar. För att trygga den tvåspråkiga servicen i den kommande social- och hälsovårdsreformen, måste välfärdsområdena redan i uppbyggnadsfasen – nu! – säkerställa den språkliga servicen.
Språklig medvetenhet i ledningen
De tvåspråkiga välfärdsområdena behöver en ledning med djup förståelse för vad tvåspråkig service innebär, en ledning som har både vilja och beredskap att beakta såväl de språkliga som de kulturella aspekterna i tjänsteproduktionen. Men en språkligt medveten ledning kan ärenden planeras, beredas och behandlas parallellt på två språk under hela processen. Denna medvetenhet ska finnas i de politiska beslutandeorganen men framförallt bland tjänstepersonerna i den dagliga ledningen.
Det andra som krävs är strukturer som möjliggör en parallell hantering av språken. Dessa strukturer byggs som bäst upp av välfärdsområdenas temporära beredningsorgan. Alla styrdokument – till exempel förvaltningsstadga, strategier och program – ska beakta tvåspråkigheten och givetvis ska dessa finnas tillgängliga på bägge språken. Om lagen inte särskilt anger behörighetskraven för personalen ska organisationen själv definiera dem.
Välfärdsområdenas ledning bör ange vilken nivå på språkkunskaperna det krävs för de olika arbetsuppgifterna i organisationen. För att upprätthålla en fungerande tvåspråkighet krävs det också att all kommunikation – information, skyltning och publikationer osv. – sker naturligt på bägge språken, med lika stor text på finska och svenska.
Lyhördhet för kundens behov
Den tredje faktorn för en fungerande tvåspråkig service är lyhördhet för kundens behov. Vi går mot ett allt mer flerspråkigt samhälle och ska därför inte se språket som ett problem. Språkkunskaper möjliggöra möten! Därför är det viktigt att väcka personalens intresse att förkovra sig i språk. Kommuner och välfärdsområden är ju serviceproducenter som måste klara av att lyssna in kundernas (språkliga) behov.
Välfärdsområdena är självstyrda och den högsta beslutanderätten utövas av välfärdsområdesfullmäktige. De fullmäktigeledamöter som väljs vid välfärdsområdesvalet den 23 januari (Förhandsröstningen pågår i Finland den 12–18 januari) kommer att besluta om hur välfärdsområdenas service utformas när de startar sin verksamhet vid ingången av år 2023.
De förtroendevalda som väljs in i välfärdsområdenas beslutande organ har den ansvarsfulla uppgiften att se till att de goda målsättningarna i den nya nationalspråksstrategin uppnås. I de tvåspråkiga välfärdsområdena bör den tvåspråkiga servicen säkerställs – på alla plan.
Välfärdsområdesvalet handlar om viktiga frågor i allas vår vardag. Rösta!
