”Vad är riktigt juttun med välfärdsområdesvalet?” frågar både vänner och bekanta. ”Är det ens någon som kommer att rösta?”, frågar de skeptiskt.

”Juttun” är den att den offentliga social- och hälsovården och räddningstjänsterna från och med 2023 kommer att ordnas av välfärdsområdena och vi ska därför välja representanter till det egna välfärdsområdets fullmäktige – det högsta beslutsfattande organet. Undantaget är Helsingfors stad. Där ordnas inget val, utan där det är Helsingfors stadsfullmäktige som ska fatta beslut om Helsingfors social- och hälsovård och räddningstjänster.

Visst finns det en stor oro över att valdeltagandet kommer att bli lågt. Folk är trötta och välfärdsområdet känns avlägset. Vad har valet egentligen för betydelse för den enskilda människan? Varför ska vi rösta i ett val av ett organ som fattar beslut så långt ifrån den egna hemorten? Ett organ där vi kanske inte ens känner en enda av de ledamöter som väljs in? Vad har välfärdsområdets fullmäktige egentligen för betydelse?

Om vi tittar på vilka uppgifter fullmäktige i välfärdsområdet kommer att ha enligt lag, så ser uppgifterna ganska abstrakta ut. Men uppgifterna innehåller mycket mer än vad det ser ut vid första anblicken.

Fullmäktige beslutar om servicenivån

Det är fullmäktige som fattar beslut om servicenätet, det vill säga vilka tjänster som ska finnas och var det exempelvis ska finnas social- och hälsovårdsstationer och familjecentra. Det här är viktigt både med tanke på tillgången till service på lokal nivå och med tanke på tillgången till svenskspråkiga tjänster.

Om vi tittar närmare på tillgången till svenskspråkiga tjänster, har fullmäktige i de tvåspråkiga välfärdsområdena en betydande roll. Fullmäktige beslutar om hur nationalspråksnämnden ska utses. Nationalspråksnämndens uppgift är bland annat att utreda och bedöma hur väl den svenskspråkiga (i Österbotten den finskspråkiga) verksamheten i området fungerar. I förvaltningsstadgan kan fullmäktige också besluta om att ge nationalspråksnämnden fler uppgifter.

”Det är viktigt att innehållet i förvaltningsstadgan är tillräckligt för att trygga de språkliga rättigheterna också i praktiken.”

Förvaltningsstadgan spelar dessutom en viktig roll som styrdokument när välfärdsområdet fattar beslut som påverkar befolkningens språkliga rättigheter. Därför är det viktigt att fullmäktige ser till att innehållet i förvaltningsstadgan är tillräckligt för att trygga de språkliga rättigheterna också i praktiken.

Fullmäktige ska också godkänna ett samarbetsavtal mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena. I det avtalet ska områdena komma överens om samarbete och arbetsfördelning när det gäller vissa specifika tjänster, så att befolkningen i varje tvåspråkigt välfärdsområde ska ha tillgång till dem.

Med tanke på att det uppstår ett visst demokratiunderskott när besluten fattas så långt borta, blir möjligheterna för befolkningen att påverka och delta ännu viktigare än tidigare. Det är fullmäktige som ska se till att det finns mångsidiga och effektiva möjligheter och sätt att delta och påverka. Ur den svenskspråkiga befolkningens perspektiv är det också viktigt att fullmäktige ser till att alla språk- och befolkningsgrupper kan vara delaktiga.

Vi är alla beroende av de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningstjänsterna i något skede av våra liv. Många är i behov av omfattande tjänster dagligen. Så röstar vi inte för vår egen skull, kan vi rösta för deras skull.