Björn Månsson om valet i Helsingfors: Bakslag för ”de övriga”

Björn Månsson, SFP, omvaldes i söndagens kommunalval.
Björn Månsson, SFP, omvaldes i söndagens kommunalval. (Tommy Pohjola)
15.6.2021
Kommuntorget Björn Månsson

Valresultatet i Helsingfors har redan analyserats från alla tänkbara synpunkter sett.

Till dem hör att de gröna och vänsterpartierna förlorade sin tidigare ”rödgröna” majoritet och staden i stället åter fick ett knappt borgerligt flertal. De borgerliga är ändå en ytterst brokig skara, så frågan är om den majoriteten alls vore funktionsduglig.

Mindre uppmärksamhet har det väckt att bara de nio riksdagspartierna tar plats i fullmäktigesalen.

I borgmästarvalet kunde den kanske fungera, men det behövs knappast eftersom allt ändå pekar på Juhana Vartiainen. Borgmästaren och de fyra biträdande borgmästarna kommer sannolikt att utgöra en paketlösning. Den enda öppna frågan är egentligen om de gröna får behålla två biträdande poster eller tvingas överlåta den ena till vänsterförbundet

Mindre uppmärksamhet har det väckt att bara de nio riksdagspartierna tar plats i fullmäktigesalen. Borta är Feministpartiet, Piratpartiet/öppna partiet (vars nuvarande ledamot blev första ersättare som obunden för SFP), Paavo Väyrynens enmansgrupp (han avgick redan för en tid sedan för att ställa upp i en annan kommun) och resterna av Blå framtid (som utan egen ledamot varit en del av KD-gruppen).

In kom heller ingen av de nya ”vilda” grupperingarna, inklusive de båda stadsmiljöinriktade pålarna i De grönas i Helsingfors ganska gråskiftande kött. Det var på sätt och vis synd, eftersom De gröna nog hade behövt mer genuint gröna vakthundar… Nu är det snarare samlingspartiet som fick en mörkare blå vakthund i far och son Harkimos plus förre SDP-partisekreteraren Jungners Rörelse nu.

Tesen att ”de övriga” hade motgångar gäller också den svenska representationen i Helsingfors stadsfullmäktige. Varken Thomas Wallgren (SDP), Ted Apter (Saml) eller Dan Koivulaakso (VF) lyckades bli återvalda, vilket är en förlust för Helsingforssvenskarna.

Kvar finns visserligen i VF-gruppen både tvåspråkiga Veronika Honkasalo, som inte visat något stort engagemang i så kallade svenska frågor, och Mia Haglund, som under den förra perioden kom in i stället för MEP-en Silvia Modig, och är mera engagerad även för det svenska än hon. Kvar i Saml-gruppen är fullmäktiges sympatiska rolighetsminister Harry Bogomoloff, som i sin egenskap av fullmäktiges vice ordförande suveränt lett ordet på två språk, men i övrigt visar ett ljummet intresse för det svenska.

En ny svenskspråkig invald är De grönas Amanda Pasanen, vilket är välkommet.

I Rörelse nu fick sonen Joel Harkimo sällskap av sin far Hjallis, men de svenska behoven har åtminstone inte hittills legat särskilt högt på deras agenda. Och i Centergruppen sitter genuint tvåspråkiga Laura Kolbe kvar.

En ny svenskspråkig invald är De grönas Amanda Pasanen, vilket är välkommet. Om man adderar, har vi i nya stadsfullmäktige utöver fem SFP-are cirka ett halvt dussin andra svenskspråkiga. Ett dussintal av 85 är förstås en god representation för en språkminoritet på cirka fem procent.

Däremot kommer socialdemokraterna att sakna en helsvensk ordinarie ledamot, vilket är synd med tanke på dynamiken inom den gruppen och mellan de traditionellt tvåspråkiga partierna. Men här finns förstås tvåspråkiga Erkki Tuomioja, som gör comeback.

I samma kategori av tvåspråkiga befinner sig ju också den blivande borgmästaren, men också comebackaren Pekka Sauri bland De gröna.

För att göra oss förstådda måste vi svenskspråkiga tala minst lika mycket finska som svenska.

Jag har nämnt alla dessa namn med reservation för att jag missat någon som visar sig vara mer tvåspråkig än vad jag visste.

För språkbruket på stadsfullmäktiges möten har den här listningen föga praktisk betydelse. För att göra oss förstådda måste vi svenskspråkiga tala minst lika mycket finska som svenska. Finskan har blivit arbetsspråket.

Men så är det förstås viktigare att kommuninvånarna får den service de behöver på sitt eget modersmål.