Linnéa Henriksson: Små förändringar som ökar byråkratin

Värnplikt, förberedelser för inträdesförhör, skoltrötthet och allmän vilsenhet är sannolika förklaringar till varför unga inte kommer snabbare ut i arbetslivet, skriver Linnéa Henriksson.
Värnplikt, förberedelser för inträdesförhör, skoltrötthet och allmän vilsenhet är sannolika förklaringar till varför unga inte kommer snabbare ut i arbetslivet, skriver Linnéa Henriksson.
19.4.2021
Bloggar Linnea Henriksson

I höst inleds nya former av samarbete mellan högskolor och gymnasier.

Det gäller en skrivning som kommit till i den nya gymnasielagen, som träder i kraft 01.08.2021. Den lyder: En del av studierna i gymnasieutbildningens lärokurs ska ordnas i samarbete med en eller flera högskolor. (Gymnasielagen 714/2018, 13 § 3 mom.)

Skrivningen torde ha kommit till för att ”sänka tröskeln” mellan de två utbildningsstadierna och ge de studerande en breddad blick över vad de kan studera, så att de snabbare än tidigare skall söka sig till vidare studier, för att sedan snabbare komma ut i arbetslivet.

Medan jag städar och sorterar funderar jag (för det är då jag funderar) över om det faktiskt har varit avsaknaden av universitets- eller högskolekurser i gymnasierna, som tidigare hindrat gymnasiestudenterna att genast efter gymnasiet inleda högskolestudier och därmed snabbt ta sig ut i arbetslivet.

Ur min synvinkel framträder värnplikt, förberedelser för inträdesförhör, skoltrötthet och allmän vilsenhet som konkurrerande, och ärligt talat mer sannolika, förklaringar.

Jag skulle unna båda högskolorna och gymnasierna att låta bli att koordinera detta.

Det är inte så att jag missunnar gymnasiestudenterna en högskolekurs – förlåt, numera heter det studieavsnitt – mellan varven. Det är bara det att jag skulle unna båda högskolorna och gymnasierna att låta bli att koordinera detta.

Det är inget våldsamt jobb att skapa en kurs på 2 studiepoäng och det är just det som är problemet. Det här är ett för litet projekt för att någon skall erbjudas nya resurser, samtidigt är det något som måste koordineras (tidtabeller, deltagare, plattformar, lösenord, copyright, bedömningsgrunder och så vidare), vilket är alldeles särskilt tidsdrygt den första gången det görs.

Det finns 384 enheter som erbjuder gymnasieutbildning i Finland år 2020. Om vi enkelhetens skull håller oss bara till de svenskspråkiga, så är de 36 till antalet, cirka 7 000 studerande. Om vi dessutom begränsar antalet högskolor det gäller till de svenskspråkiga, så talar vi om Arcada, Helsingfors universitet, Novia och Åbo Akademi (för enkelhetens skull, utan att förringa andras insatser).

Det skulle kanske också vara viktigt att kurserna gav en realistisk bild av vad högskolestudier går ut på, snarare än att fungera som marknadsföringskanaler.

Det betyder att det är minst 40 personer, som redan är fullt sysselsatta, som skall planera för detta också, men antagligen berör det ett mångdubbelt antal redan nu. Sedan kommer de som skall utföra det till detta.

Samtidigt kommer fler och fler rapporter om stressade gymnasieelever, som lite karikerat valt bort bildning (se gymnasielagens §2) för att välja ämnen som ger dem en chans komma in på en utbildning (eftersom proven i matematik numera väger tyngre vid antagning också till språkämnen, vilket låter som en logisk omöjlighet).

Det skulle alltså vara viktigt att de nya studieavsnitten som ordnas i samarbete med högskolorna inte lägger ytterligare en sten på den bördan. Det skulle kanske också vara viktigt att kurserna gav en realistisk bild av vad högskolestudier går ut på, snarare än att fungera som marknadsföringskanaler.

Politisk styrning för att nå en sak kan ge helt andra effekter än det avsedda.

Medan jag städar och sorterar funderar jag mest på ironin i att det som skall göra en övergång smidigare, faktiskt kräver insatser som inte riktigt står i proportion till ändamålet.

Det blir samtidigt ytterligare ett exempel på hur politisk styrning för att nå en sak kan ge helt andra effekter än det avsedda. Mest funderar jag på hur man skall kunna synliggöra den byråkratisering som den här typen av ”små förändringar” innebär, så att man framöver skulle kunna undvika sådana.