Vad är en kommun som inte längre kan fylla sina klassrum?
När regeringen Sipilä tog sig an social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen hörde jag ibland – i egenskap av journalist med kommunalpolitik som bevakningsområde – tjänstemän och lokalpolitiker tala om ”bildningskommunen”.
Tanken var, att när social- och hälsovården och – som var fallet med Sipiläs reformplan – en rad andra kommunala tjänster flyttas från kommunerna till landskapen, så kan kommunerna koncentrera sig på grundskolan. Därav bildningskommunen.
Urbaniseringen gör att Finlands befolkning går som i en rännil mot söder.
Man kan förstå varför tanken är tilltalande, och det handlar inte enbart om hur viktig grundskolan är. Det handlar också om allt det andra som en skola är ett resultat av, eller som skolan bidrar till: en välmående kommun med tillväxt.
Men för många kommuner är situationen en annan. Urbaniseringen gör att Finlands befolkning går som i en rännil mot söder. Nyland och speciellt Helsingforsregionen är golvbrunnen. Samtidigt sjunker nativiteten till rekordlåga nivåer.
Om skolan är en mätare på hur kommunerna mår, så är de många skolnedläggningarna och -sammanslagningarna ett tecken på att många mår dåligt. Inte för att det är en mätare på undervisningen, men nog på antalet elever.
Det som var tänkt att allt starkare definiera kommunerna – skolan – är i vågskålen.
Problemet är förstås, att också åtgärderna kan skada. Beslutet att lägga ner en skola som lider av bristande elevunderlag är ofta oåterkalleligt. Möjligheten att locka ny- eller återflyttare minskar för den ort som förlorar sin skola.
Nu när reformen som är tänkt att flytta kommunernas ansvar för social- och hälsovården till landskapen tar nya tag så infaller den samtidigt som urbaniseringen och den sjunkande nativiteten lämnar allt tydliga spår. Det här innebär att det som var tänkt att allt starkare definiera kommunerna – skolan – är i vågskålen.
Det är som kommundirektör Rinna Ikola-Norrbacka säger, kommunerna står inför en existentiell fråga: För vad finns de till? Vad är en kommun som inte längre ansvarar för invånarnas social- och hälsovård, och som inte längre mäktar med att fylla sina klassrum?
När undervisningsminister Li Andersson (VF) säger att den demografiska utvecklingen måste beaktas i kommunernas skolnätverk så har hon naturligtvis rätt. Regeringens skyldighet är att se till att det finländska skolväsendet har tillräckliga resurser, och att undervisningen håller måttet.
Men är krisen existentiell? Det beror på hur kommunerna tacklar den.
Att centerpolitikerna Anne Kalmari och Mikko Kärna reagerar på Anderssons utspel i Iltalehti är begripligt. Farhågan är att det viktiga som skulle bli kvar i kommunen – just det, skolan – nu sveps upp av reformer som i sin tur är påtvingande av trender som inte ens statsmakten kan stävja, enbart rätta sig efter.
Men är krisen existentiell? Det beror på hur kommunerna tacklar den, på hur de utnyttjar det initiativ de trots allt fortfarande har. Såväl Andersson som Kalmari och Kärnä talar om samarbeten över kommungränserna.
Om gränserna tillåts definiera kommunen så är krisen existentiell, och eventuellt olöslig. Men om samarbeten möjliggör att mindre skolor är del av större skolnätverk – och håller skolan kvar på orten men förvaltningen på annat håll – då låter kommunen sig definieras av något annat, nämligen ansvaret gentemot invånarna.
Det ansvaret förpliktigar kommunerna att med statens stöd se till att grundskolan finns på rimligt avstånd från skoleleverna. Det ansvaret definierar bildningskommunen, inte kommungränserna.
