Björn Månsson: Lyft fram svenskan i Nyland

21.1.2020
Bloggar Björn Månsson

Fram till den 26 februari har de nyländska kommunerna tid på sig att ge sina utlåtanden om den nyländska vård- och landskapsreformen. Här några observationer och reflexioner, sedan vi diskuterade läget på kommunförbundets svenska delegations möte i förra veckan.

Förhoppningsvis vinner den föreslagna modellen allmän acceptans. Det finns inga goda alternativ till de fem vårdområdena, som till sina befolkningsunderlag motsvarar landskapen i det övriga Finland.

Det finns heller inget vett i att tvinga det största området av alla i hela landet, Helsingfors med sina 650 000 invånare, att kopplas ihop med någon annan kommun bara för att ett ”landskap” borde bestå av fler kommuner än en. Helsingfors behöver och ska inte kallas landskap, utan staden med dess beslutande organ kan sköta även landskapets uppgifter.

Däremot hindrar inget att de övriga fyra landskapen kallas just så, precis som det historiska Österbotten indelas i landskapen Norra Österbotten (Uleåborgsregionen), Mellersta Österbotten (Karlebynejden), Österbotten med Vasa som huvudort och Södra Österbotten kring Seinäjoki.

Tyvärr har norra Nyland, kring Hyvinge, lagt beslag på namnet Mellersta Nyland (eller Mellannyland), som borde ha reserverats för Vanda och Kervo.

Därmed är vi inne på namnen, som kommunerna i remissronden uttryckligen ombes uttala sig om. Västra och Östra Nyland är väl självklara, eller kanske Västnyland och Östnyland. Väljer man på svenska det förra namnparet, sammanfaller namnet i väster med namnet på en tidning, och väljer man det senare har man samma ”problem” i öster.

Tyvärr har norra Nyland, kring Hyvinge, lagt beslag på namnet Mellersta Nyland (eller Mellannyland), som borde ha reserverats för Vanda och Kervo. Att hitta ett naturligt namn på det landskapet är en utmaning. ”Vanker” vore gångbart på bägge språken, men låter ju inte klokt, och en googling ger vid handen att det är det estniska ordet för barnvagn… Medan ”Kervan” redan tycks vara upptaget av bl.a. en restaurang i Lojo…

Helsingfors kommer att få sitt ”landskapsfullmäktige” = stadsfullmäktige redan nästa år, i samband med kommunalvalet, medan de övriga får sina tidigast ett år senare, i separata val. Stadsstyrelsen i Helsingfors kommer att motsvara de övrigas landskapsstyrelser, men frågan är ju om inte stadens social-och hälsovårdsnämnd, som även nu förvaltar halva stadsbudgeten, i sammanhanget blir den verkliga makthavaren.

Väl inne på förvaltningen är det ett vitalt, ja helt avgörande krav att de tvåspråkiga landskapen i landet, inklusive Nyland, får särskilda organ för minoritetsspråksservicen. Sådana har ju nu både HUS (liksom ÅUCS och Vasa sjukvårdsdistrikt, i det senare fallet för den finskspråkiga minoriteten), de tvåspråkiga sjukhusområdena i Nyland (Västra och Östra Nylands, Lojo och HUCS i huvudstadsregionen) och det nuvarande landskapsförbundet i Nyland. Organet borde kallas nämnd, och ges tillräckligt vida befogenheter, inte bara som remissinstans.

Detta borde de tvåspråkiga kommunerna kräva i sina utlåtanden.

En öppen fråga är om också det nordnyländska landskapet ska bli tvåspråkigt. Det omfattar ingen tvåspråkig kommun, men OM hela Nyland hade blivit ett enda odelat landskap, hade detta ju varit tvåspråkigt och en central princip i det som kallas en nyländsk särlösning är att ingen del av Nyland ska få det sämre p.g.a. den.

Det finns ett tryck för att kommunerna ska få fortsätta att producera socialvård, såsom äldrevård, men det blir i så fall som en producent av flera.

Integration är ett nyckelord i hela vårdreformen, och det i två olika men inte helt separata avseenden: integration mellan socialvård och hälsovård, och integration mellan primär-, sekundär- och tertiärvård i hälso- och särskilt sjukvården.

Vad den förra beträffar, har kommunerna redan nått långt i integrationen mellan socialvård och hälsovård. Det finns ett tryck för att kommunerna ska få fortsätta att producera socialvård, såsom äldrevård, men det blir i så fall som en producent av flera.

För den senare integrationens del återstår utmaningar, men det är svårt att tro att det skulle bli svårare att integrera olika sjukvårdsnivåer då aktörerna reduceras från över tjugo kommuner och specialistsjukvårdens HUS till fem vårdområden och samma HUS.

Arbetsfördelningen är i princip klar: landskapen/Helsingfors stad sköter primärvården, HUS den krävande tertiärvården, medan sekundärvården i mellanterrängen är ett gemensamt ansvarsområde, där arbetsfördelningen definieras dels i lag, dels genom avtal.

HUS övergår från att vara en samkommun, ägd av de nyländska kommunerna, till att bli ett ”samlandskap”, ägt av de fyra landskapen och Helsingfors stad. Det borde rimligen göra förvaltningen smidigare.

Vad är det för nonsens? HUS som det ledande universitetssjukhuset har ju nu och kommer alltjämt att ha ett riksomfattande ansvar för den mest krävande tertiärvården.

Och ännu en aspekt på de diskussioner som har förts. Det har blivit något av ett mantra att vård- och landskapsreformen inte har utrymme för riksomfattande strukturer, såsom den s.k. Kårkulla-modellen för att sköta ansvaret för svenskspråkiga förståndshandikappade av olika slag.

Vad är det för nonsens? HUS som det ledande universitetssjukhuset – och till vissa delar de andra universitetssjukhusen – har ju nu och kommer alltjämt att ha ett riksomfattande ansvar för den mest krävande tertiärvården. I HUS fall t.ex. organtransplantationer, för att inte tala om Nya barnsjukhusets roll i den mest avancerade vården av barn.

Varför skulle inte riksomfattande strukturer tillåtas i andra sammanhang?

Inför vårdreformen justeras förresten redan nu den s.k. centraliseringsförordningen, alltså den som definierar de minimiantal ingrepp per år av ett visst slag som krävs för att ett sjukhus ska få upprätthålla verksamheten. Förslaget innehåller tyvärr ett grovt gjutfel.

Det är välkommet att man sänker gränserna för vissa t.ex. ortopediska operationer, men det största problemet gör man inget åt, det som gäller antalet förlossningar. Den nuvarande gränsen på tusen per år har som känt redan stängt ett antal förlossningsavdelningar, i Nyland både Borgå och Ekenäs, och med våra sjunkande födelsetal blir det snart inga många BB:n kvar i landet om inte gränsen sänks.