Timo Reina: Misären i den kommunala ekonomin hotar bli kronisk – men det finns botemedel
Statens budgetproposition för nästa år har nu sett dagens ljus, liksom också planen för de offentliga finanserna för hela regeringsperioden och det anknytande Kommunekonomiprogrammet . I programmet ingår liksom tidigare utvecklingsutsikterna för kommunernas ekonomi fram till 2023. Det är skrämmande läsning.
Under beredningen av regeringsprogrammet i Ständerhuset i våras lyfte Kommunförbundet fram behovet av en ”balanseringsmiljard” i den kommunala ekonomin. Enligt uppskattningarna skulle verksamhetens och investeringarnas kassaflöde i den kommunala ekonomin ligga cirka 1,2–1,7 miljarder euro på minus under åren 2020–2023.
Kommunekonomiprogrammet inkluderar antaganden om ökningen av servicebehoven och verksamhetsutgifterna, inkomstbasens utveckling och de åtgärder enligt regeringsprogrammet som veterligen genomförs. Samtidigt har nyckeltalet som avspeglar kommunernas behov att ta lån ökat avsevärt. Det är nu rentav 1,9–2,7 miljarder på minus utan nya åtgärder.
En miljard håller på att bli två
Enligt kommunekonomiprogrammets beräkning av kommunernas tryck på att höja inkomstskattesatsen kommer trycket på 2023 års nivå att öka med i genomsnitt 2,2 procentenheter i alla kommuner och med rentav 5,5 procentenheter i kommuner med färre än 6 000 invånare. I sammanlagt 187 kommuner är trycket på att höja kommunalskattesatsen över 3 procentenheter.
Det råder med andra ord väldigt stor obalans mellan inkomster och utgifter i den kommunala ekonomin och obalansen håller på att bli kronisk. Vår ”balanseringsmiljard” börjar närma sig två miljarder!
Kommunernas lånestock fortsätter också att växa. År 2023 beräknas kommunernas och samkommunernas lånestock ha ökat med 9,6 miljarder euro, det vill säga 44 procent. Antalet kommuner med negativt årsbidrag – som tar lån för löpande utgifter – beräknas öka från uppskattningsvis 123 i år till 152 år 2023, vilket är mer än hälften av kommunerna på fastlandet. Förra året, som också var svagt i den kommunala ekonomin, fanns det 43 sådana kommuner och året innan endast fyra.
Allt detta sker trots att regeringsprogrammet lovar kommunerna full kompensation för nya eller utvidgade uppgifter och för skatteinkomster de förlorar på grund av statliga beslut.
Då konkurrenskraftsavtalet upphör och med anledning av indexhöjningarna av statsandelarna och justeringen av kostnadsfördelningen ska cirka en miljard euro återbördas till den kommunala ekonomin nästa år, vilket är på sin plats. En del av betalningen tidigareläggs redan till i år, vilket krymper det hål som den haltande skatteredovisningen lämnat i kommunernas inkomstbas.
Anpassningsåtgärder är oundvikliga
De siffror som presenterats ovan kommer knappast att förverkligas i hela sin förfärlighet, eftersom kommunekonomiprogrammet till sin natur är en kalkyl över utgiftstrycket. Programmet innehåller inga antaganden om kommunernas egna anpassningsåtgärder.
Det är uppenbart att omfattande anpassningsåtgärder kommer att behövas på alla fronter. Skatter och avgifter kommer troligen att höjas rekordartat, vilket är pest för köpkraften och sysselsättningen. Investeringar slopas eller skjuts upp, vilket i sin tur förvärrar det eftersatta underhållet. Samarbetsförhandlingar pågår i flera kommuner och samkommuner, och antalet ökar.
Den största bristen med tanke på den kommunala ekonomins hållbarhet är att regeringsprogrammet och kommunekonomiprogrammet inte innehåller några påvisbara förslag om hur underskotten ska åtgärdas, vare sig på kostnads- eller inkomstsidan.
I vår kommer en återhållsam löneuppgörelse att vara viktigare än någonsin. Det är helt klart att det inte finns några extra pengar att dela ut.
Ingen balans utan kommunerna
Det är värt att notera att inte heller regeringsprogrammets målsättning att uppnå balans i den offentliga ekonomin år 2023 kommer att förverkligas utan att underskottet i den kommunala ekonomin minskar betydligt. Man har i praktiken satsat allt på ett enda kort – en ökad sysselsättningsgrad. Också där är kommunerna en del av lösningen, om och när så önskas. Sysselsättningsförsöken behöver snabbt fås igång på ett trovärdigt sätt och i tillräckligt stor omfattning.
I ljuset av den nu publicerade utvecklingsprognosen borde regeringen senast i samband med vårens ramförhandlingar göra en ny bedömning av möjliga åtgärder som bromsar kostnaderna eller stärker inkomstbasen. Har vi verkligen råd med alla nya skyldigheter som skrivits in i regeringsprogrammet och realistiska förutsättningar att förverkliga dem i kommunerna?
Det lönar sig att genast vidta åtgärder som inte innebär direkta kostnader, men som ändå kan hjälpa kommuner mitt i krisen. Sådana åtgärder finns. Förutsägbarheten i kommunernas inkomstbas kunde förbättras genom ett nytt skatteredovisningssystem där staten bär risken för fluktuationer. Många kommuner kämpar med nedskrivningar av ett föråldrat fastighetsbestånd och skyldigheten att täcka underskott som nedskrivningarna medför. Det gäller att aktivt söka ansvarsfulla lösningar också på detta.
