Kårkullafrågan testar den finlandssvenska solidariteten

16.9.2019
Kommuntorget Dan Lolax

Kårkulla samkommun oroar sig för att Jakobstadsregionens planer på att ta över samkommunens stödboendeservice ger upphov till en dominoeffekt som tvingar upp priserna och hotar Kårkullas verksamhet.

Det finns många intressanta aspekter av den här situationen, men två sticker ut. Den ena har att göra med tidpunkten – att det här sker just nu – den andra med att Kårkullafrågan testar solidariteten inom Svenskfinland.

Min egen erfarenhet av att bevaka kommunalpolitik är att frågan om Kårkullas avtal med kommunerna passerar beslutandeorganen med ett visst mönster. Avtalen godkänns, men ofta med formuleringar som tyder på att kommunerna inte är nöjda med prissättningen och inte vill se höjningar nästa år.

Även om jag främst bevakat Sydvästra Finland så vågar jag påstå att Jakobstadsregionens planer på att ta över ett stödboende inte ett infall utan resultatet av en friktion mellan Kårkulla och ägarkommunerna som pågått ett tag.

Vårdkostnader är förstås alltid en svår fråga för beslutsfattare, men givet att Kårkulla är den enda organisation som på ett heltäckande sätt producerar specialomsorg på svenska i Finland så framstår inställningen, som jag noterat den, ibland som onyanserad.

Vi talar trots allt inte om ett monopol med vinstintresse, utan om ett nödvändigt sätt att ordna specialomsorgen för den språkliga minoriteten.

Vi talar trots allt inte om ett monopol med vinstintresse, utan om ett nödvändigt sätt att ordna specialomsorgen för den språkliga minoriteten. Att Kårkullas prisnivåer för den skull skulle vara frånkopplade inflationen är inte ett rimligt antagande.

Utöver kostnaderna verkar dålig kommunikation också spela en roll, och inte bara mellan kommunerna och Kårkulla.

Eftersom Kårkulla gör varje enskild brukares avtal i samråd med kommunernas socialarbetare, och eftersom en del kommuners ledande tjänstemän, enligt samkommunens direktör Sofia Ulfstedt, inte verkar känna till den proceduren, kan man fråga sig hur ägarkommunernas interna kommunikation fungerar i Kårkullafrågan.

Vikten av en fungerande kommunikation, och förståelse, kan inte överdrivas, speciellt som regeringen Rinne tar ny sats med social- och hälsovårdsreformen.

Det är iögonfallande att medan regeringen söker stora, kostnadseffektiva lösningar, så verkar specialomsorgen på svenska i Finland – som har varit en sådan lösning sedan 1960 – naggas i kanterna.

Kommunförbundet har sagt att social- och hälsovårdsreformen måste anpassas enligt de olika regionernas behov och styrkor. Att kommuner samarbetar vid sidan om Kårkulla för att själva ordna specialomsorgen kan ses som att vara i linje med det. Men frågan är hur mycket av specialomsorgen som kan lyftas ur sitt ”Kårkullasammanhang”?

Här kommer vi in på solidaritetsaspekten. I regeringsprogrammet står att tjänster för svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning ska tryggas. Det är en öppen formulering, och just den öppenheten brukar skapa problem i regioner där svenskan är i tydlig minoritet. Tryggandet betyder i värsta fall till ett lapptäcke av lösningar, som inte alltid är på svenska.

Kommunernas rätt att själva bestämma hur de vill ordna stödboenden kan inte ifrågasättas, vilket gör själva kärnfrågan svår. Vilken fråga? Denna: Är det rimligt att kommuner som kan sköta delar av Kårkullas service själva också gör det, även om det har konsekvenser för samkommunen och i förlängningen för kommuner på annat håll? Eller borde ägarkommunerna solidariskt se till hela Svenskfinland?

Den frågan har inget enkelt svar, men samtliga involverade – och regeringspartiet SFP – gör klokt i att ta sig an den, så att Kårkullas position inte försvagas inför en eventuell social- och hälsovårdsreform.

En svag samkommun är inte ett alternativ. Bättre då att hitta nya former för specialomsorgen.

De som behöver Kårkullas service har nämligen rätt till en stark omsorgsproducent. Kårkulla försvagas om samkommunen på grund av osäkerhet inte kan göra de satsningar som specialomsorgen behöver. En svag samkommun är inte ett alternativ. Bättre då att hitta nya former för specialomsorgen. Det måste alla ägarkommuner vara varse om.