Om Svenska Yle-debatten: tidningarna måste gå samman

17.6.2019
Media Dan Lolax

Det brukar heta om debatter att de är ”välkomna”. I fråga om public service-debatten borde man kanske säga att den är välkommen åter.

Debatten om de finlandssvenska mediehusen, Svenska Yle och public service är nämligen en sorts komet: den har en omloppsbana på tre, fyra år och när den blossar upp över Svenskfinland så blir det ett himla hallå – tills den försvinner ut i etern och glöms bort.

Det var HBL:s chefredaktör Susanna Landor som drog igång debatten den här gången. Enligt henne borde fler aktörer få dela på den kaka som är Yleskatten. I år ger skatten Yle en finansiering på drygt 470 miljoner euro, medan KSF Media dras med ett stort underskott.

Orättvist, tycker Landor, eftersom tidningar som HBL också utför ett public service-uppdrag. Svenska Yles direktörer Marit af Björkesten och Gunilla Ohls mötte Landors kritik med rätt välbekanta argument, varpå HBL:s kulturchef Fredrik Sonck kom med ett bra inlägg och försökte öppna upp begreppet public service.

Långsiktig mediepolitik saknas

Att diskutera definitionen av public service och vilken typ av innehåll som omfattas av den är viktigt. En sådan definition kunde tänkas leda till att en del av Yles skattefinansierade budget omvandlas till ett ordentligt och långsiktigt presstöd. Klart är trots allt, att besluten måste tas på politisk nivå och att Finland i dag saknar en långsiktig mediepolitik – åtminstone en som kan se längre än Yle.

I debatten brukar Rundradions försvarare säga att Svenska Yle är det enda mediehus som knyter samman Svenskfinland.

De privata aktörerna påpekar att det är just det här som är problemet: Svenska Yles skattefinansierade lokala nyhetsredaktioner förvränger konkurrenssituationen.

ÅU, Västra Nyland, VBL och så vidare måste kämpa om läsare på webben med betydligt knappare resurser.

Finlandssvenskarna är för få

Men till saken hör, att knappa resurser inte är de finlandssvenska tidningarnas största problem. Problemet är att de finlandssvenska nyhetskonsumeterna blir färre – i relation till andra språkgrupper i landet – och att deras intresse för svenska nyheter i Finland inte är något som nyhetsredaktionerna kan ta för givet. Intresset måste vinnas på nytt, varje dag.

Det finns olika orsaker till varför public service debatteras i en rad länder, men en orsak är given: också i länder där den potentiella läsekretsen är större än finlandssvenskarnas antal så är de kommersiella mediernas situation svår.

Inte så konstigt då att de finlandssvenska tidningarna har det motigt (på en glidande skala, bör tilläggas: KSF Medias situation är svårare än HSS Medias).

Finlandssvenskarna är helt enkelt för få för att tidningshusen på var sitt håll ska kunna få till en lönsam affär av nyhetsjournalistiken.

Ett hus – större muskler

Debatten om public service handlar alltså om det här: hur ska den journalistiska mångfalden på svenska i Finland bevaras när läsarnas lojalitet inte är att räkna med och deras antal är en krympande faktor?

Tidningshusen måste möta de här utmaningarna genom att visa sin oumbärlighet, och det klarar de, paradoxalt nog, genom ett tätare samarbete.

KSF, HSS och AB Sydvästkusten, som ger ut ÅU och Pargas Kungörelser, samarbetar just nu genom nyhetsbyrån SPT. Hur väl SPT kommer att lyckas återstår ännu att se. Tekniskt och innehållsmässigt sett är det en fungerande nyhetsbyrå, men som intjäningsmodell för ägarna har den ännu något att bevisa.

Snarare ska SPT ses som ett mellansteg. Att ta steget fullt ut innebär att samtliga finlandssvenska tidningshus på fastlandet går samman i ett mediehus; att de samarbetar kring tekniska och innehållsneutrala frågor, och att varje lokal nyhetsredaktion behåller sitt särdrag och sin självständighet. ÅU, Östnyland och Sydin, med flera, skulle alltså bestå.

När sådana muskler är på plats är det skäl att i praktiken fundera på om och hur tidningarna kan axla ett public service-uppdrag i den traditionella, statliga meningen.

Kanske skulle en sådan omfördelning av resurserna visa sig vara överflödig då, men att i dagsläget ge över en bit av Yles public service-uppdrag till något av tidningshusen, med den finansiering och skyldigheter som följer, vore ett fantasilöst flyttande av pengar från en aktör till en annan.

Svenskfinland är för litet för att ha tre kommersiella tidningshus, en gemensam nyhetsbyrå, och ett public service-bolag.

Men ett stort finlandssvenskt mediehus, med lokala tidningar som har sin unika särprägel intakt, kunde göra de investeringar som behövs för att upprätthålla en kvalitativ och oberoende journalistik som behövs i varje kommun, inte minst i de som nu behandlas styvmoderligt av Svenska Yle och tidningarna.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här