Landskaps- och vårdereformen föll och regeringen med den

11.3.2019
Kommuntorget Arto Sulonen

Vård- och landskapsreformen gick inte igenom denna valperiod heller. Den efterföljande politiska diskussionen kommer att pågå under vårens valarbete. I regeringsprogrammet efter valet måste man ändå snabbt hitta ett koncept för att genomföra reformen. De allra flesta anser att organiserings- och finansieringsansvaret för åtminstone social- och hälsovårdstjänsterna behöver läggas på bredare ”axlar” än vad de nuvarande kommunerna har.

Utan att här gå in på innehållsfrågor är det dags att fundera över vad som gick snett i beredningsprocessen. Man får inte göra samma fel en tredje gång.

Det borde vara självklart att beredningen under följande regeringsperiod bör ske parlamentariskt, som ett samarbete mellan regeringen och oppositionen. När det gäller omvälvande reformer måste man försäkra sig om att de tryggt kan genomföras oberoende av regeringsbyten.

Systemets detaljer borde inte slås fast politiskt i regeringsprogrammet. Beredningen måste ha tid att söka alternativ och undvika konstitutionella fallgropar. Detaljerade politiska beslut borde fattas först då man vet vad som är funktionellt ändamålsenligt och hållbart ur ett grundlagsperspektiv. Gränsen mellan sakkunnig- och tjänstemannaberedning och politisk beredning måste klargöras.

Skulle det nu vara dags att erkänna att en och samma modell inte lämpar sig för alla delar av landet?

Av den nya regeringen krävs också ödmjukhet och känslighet att ta emot välgrundad respons. I stället för att korrigera förslagen utifrån responsen, har den nuvarande regeringen använt mycket energi på att motsätta sig ändringsförslagen. Man har hört men inte lyssnat. Det är sorgligt att hörandet i samband med den grundläggande beredningen av regeringspropositionerna bara har haft en marginell betydelse. Det är först i riksdagen, i synnerhet i grundlagsutskottet, som man lyssnat.

Regeringen var sist och slutligen inte på allvar beredd att göra ens de ändringar i innehållet i lagarna som grundlagsutskottet krävde. I sina bemötanden till grundlagsutskottets utlåtande har regeringen hållit sig så nära sina ursprungliga förslag som möjligt. Det var också det som gjorde att vårdreformen föll till slut.

Ett av grundproblemen i det havererade projektet har varit överreglering. Man har försökt skapa en modell för reformen i detalj genom lagstiftningen. Det här har varit en återgång till 70-talets stela regleringskultur, vilket är främmande för självstyrelsen.

Efter sommaren 2018 har man diskuterat allt för lite om reformens innehåll. Efter att grundlagsutskottet gav sitt utlåtande har man fokuserat på frågan om reformen uppfyller grundlagens krav. Att systemet är förenligt med grundlagen säger ändå inte så mycket om hur fungerande det skulle vara med tanke på de mål som ställts. Den havererade modellen för vård- och landskapsreformen innehöll också många problem och motstridigheter som inte berodde på grundlagen.

Slutligen några preliminära tankar inför den förestående diskussionen om modellen för reformen. Under nästan 15 år har man med dålig framgång försökt bygga social- och hälsovårdssystemet på kommunsamarbete, kommunsammanslagningar och landskap. Skulle det nu vara dags att erkänna att en och samma modell inte lämpar sig för alla delar av landet? Förvaltningsmodellen är ändå bara ett redskap för att förverkliga de sociala rättigheterna. Det vore märkligt om likabehandling skulle tolkas som rätt till likadan förvaltning för alla. Givetvis bör de demokratiska rättigheterna förverkligas på ett jämlikt sätt i alla modeller.

Trevlig valvår!

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här