Fram för visselblåsning!

12.12.2018
Kommuntorget Björn Månsson

I förra veckan publicerades här på Kommuntorget en ytterst angelägen kolumn, där Kommunförbundsjuristen Saija Haapalehto förtjänstfullt utredde begreppet visselblåsning

Hennes betraktelse inspirerade mig att komplettera lite, eftersom jag i mitt förra liv som journalist och journalistfackligt aktiv på europeisk nivå ägnade mycket tid och energi på att lobba för bl.a. just visselblåsning.

Först lite bakgrund. Den europeiska journalistfederationen EFJ ägnar sig inte, som dess medlemsorganisationer på nationell nivå, åt löneförhandlingar, arbetsvillkor eller motsvarande materiell intressebevakning för journalister. I stället koncentrerar den sig på främjande av yttrande- och pressfriheten och journalistetiken.

Verksamheten är snarlik den som t.ex. Internationella Pressinstitutet IPI, organisationen Reportrar utan gränser eller författarnas PEN ägnar sig åt. (I själva verket skulle jag säkert nu ha varit aktiv på det här planet, om inte kommunalpolitiken hade farit iväg med min tid och mitt intresse…)

Offentlighetsprincipen i Norden

Då jag själv satt i ledningen för EFJ, åren 1997–2004, hade Finland och Sverige nyss blivit medlemmar i EU, och det föll sig därför naturligt att arbeta för att den nordiska offentlighetsprincipen inte bara av EU skulle respekteras i de länder som tillämpade den, utan också introduceras i andra EU-medlemsländer och i själva EU-apparaten. Offentlighet är ju i sista hand en förutsättning för demokrati.

Det var inte lätt. Medan den nordiska offentlighetsprincipen stipulerar att alla handlingar som inte uttryckligen och på klart deklarerade grunder förklarats konfidentiella ska vara offentliga, tillämpade EU i princip rakt motsatt regel: allt som inte deklarerats vara offentligt, var konfidentiellt…

Vi lobbade EU-kommissionen och parlamentet och jag reste Europa runt som ett slags handelsresande eller missionär, från Dublin och Lissabon i väst över otaliga städer i Mellan- och Östeuropa till Aten och Nicosia i öster – ja ända bort till Baku i Azerbajdzjan och Bisjkek i Kirgizistan, för också Europarådets medlemmar skulle nås. För att travestera en känd tv-reklam: jag var en ”access to information-missionary from Finland”.

Nå, vad har detta med visselblåsning att göra? Jo, särskilt i offentlighetsprincipens ursprungsland Sverige är de klart förknippade.

Först med tryckfriheten 

Som första land i världen fick Sverige – och därmed Finland – den 2 december 1766 en tryckfrihetsförordning. Initiativtagare var riksdagsman Anders Chydenius från Gamlakarleby, en frihetskämpe som ju också hann före Adam Smith med att förespråka frihandel. Förordning, angående Skrif- och Tryck-friheten fyllde alltså 252 år här i förra veckan.

Den gällande tryckfrihetsförordningen i Sverige är från 1949, och både den och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 innehåller stadganden om meddelarfrihet, alltså en frihet för medborgare att agera visselblåsare för att avslöja allt från brister, olägenheter och missförhållanden till regelrätta brott ”i vilket ämne som helst” i en offentlig- eller privaträttslig organisation. Meddelarfriheten är alltså i Sverige grundlagsförankrad.

Nära förknippade med meddelarfriheten är i Sverige efterforskningsförbudet, och journalisternas källskydd, bägge avsedda att skydda visselblåsarens identitet, meddelarskyddet. I Finland är yttrande- och tryckfriheten grundlagsfästa, däremot inte meddelarskyddet.

En förutsättning för demokrati

Men nog om juridiken – och över till visselblåsning i praktiken. På samma sätt som offentlighet är en förutsättning för demokrati, är visselblåsning ofta en förutsättning för att rättssamhället ska fungera.

Polis och åklagarmyndigheter kan aldrig få tillräckliga resurser för att övervaka allt, och det samma gäller revisionsnämnderna och deras tjänstemän i kommunerna. De måste få tips, för kommunernas del av vakna kommuninvånare – men också av de egna anställda.

Det må sedan gälla t.ex. allmän resursering, personalens välmående, mobbning, sexuella trakasserier, missbruk av tjänsteställning, underlåtelse att övervaka, korruption, stöld, försnillning, bedrägeri – ja, för att citera den svenska grundlagen: ”vilket ämne som helst”.

I Helsingfors godkände stadsfullmäktige i november en motion som syftar till att stärka visselblåsning i staden. Bl.a. ska en het linje öppnas för både anonyma tips och, valfritt, tips under eget namn – varvid ens ställning ändå tryggas. Som Saija Haapalehto nämnde i sin kolumn, planerar EU en lagstiftning till skydd för visselblåsare, och jag kan tillägga att den skulle gälla även kommuner med över 10 000 invånare, alltså bl.a. Helsingfors.

Liksom juristen Haapalehto vill också jag ändå varna för risken för missbruk. Trots att anonymiteten vid behov måste kunna garanteras, måste identifieringen ändå göras så att inte vem som helst kan ange vad som helst. Sakligt ogrundade, personliga vendettor måste naturligtvis undvikas, men så rensas de förstås också bort vid en närmare granskning.

Riskerna är, rätt hanterade, trots allt klart mindre än fördelarna. Fram för mer visselblåsning, också i kommunerna!

 

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här