Landskapen – födelsedag eller begravning för självstyrelsen?

En betydande del av tjänsterna för medborgarna kommer att föras över till de 18 landskapen i början av år 2020.

Den politiska debatten har koncentrerat sig på organiseringen, produktionen och finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna, räddningsväsendet och de så kallade tillväxttjänsterna. Däremot har självstyrelsen inte debatterats nästan alls, trots att man bland de förslag grundlagsutskottet under förra regeringsperioden erbjöd som bas för organiseringen av servicen valde alternativet ”självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner” i grundlagen.

Denna självstyrelse ska nu för första gången ges innehåll på praktisk nivå. Detta är förvaltningshistoria, men en sorglig sådan. Det ser ut som om ”självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner” ges mycket lite innehåll.

Självstyrelsen har nu naggats i kanterna från olika håll så mycket att bara ett benrangel återstår, och det hedrar inte helheten.

Som självstyrelse tycks räcka att landskapen har fullmäktige som utsetts genom val och att landskapens statliga finansiering huvudsakligen utgörs av ett allmänt bidrag utan öronmärkning. Också det sista tycks vara en svår bit att svälja för många som ansvarar för lagberedningen.

Finansieringen av landskapen med enbart statliga medel ser ut att ge lagstiftarna rätt att förbise självstyrelsen. Landskapen blir en alldeles ny typ av förvaltningsform, en sorts hybrid mellan självstyrelse och statligt ämbetsverk, en helt okänd modell i Finland. Modellen är full av motstridigheter. Statsrådet och ministerierna bedriver en stark, bindande styrning av landskapen, vars beslutsfattare utsetts genom val. Ministerierna kan ingripa på ganska lösa grunder i landskapens dagliga beslutsfattande, vilket idag inte är möjligt ens i förhållande till statens egna ämbetsverk.

Självstyrelsen är en helhet, vars förverkligande inte kan granskas genom att separat bedöma betydelsen av enskilda lagstiftningsåtgärder ur självstyrelsen synvinkel. Självstyrelsen har nu naggats i kanterna från olika håll så mycket att bara ett benrangel återstår, och det hedrar inte helheten.

I statens ämbetsmaskineri möter självstyrelsen ingen större förståelse eller uppskattning, den ses ofta som ett hinder för förnuftig verksamhet.

Vem borde försvara självstyrelsen? Det är naturligtvis Kommunförbundets roll, men i denna reform har både de sakkunnigas och intressebevakarnas utlåtanden runnit av som vatten på en gås. Enligt kommunallagen och utkastet till landskapslag ska Finansministeriet se till att kommunernas och landskapens självstyrelse beaktas i beredningen av lagstiftningen som gäller dem.

När det gäller landskapen har ministeriet redan i starten misslyckats med sin uppgift. Också kommunfältet har anledning till vaksamhet med tanke på fortsättningen.

I statens ämbetsmaskineri möter självstyrelsen ingen större förståelse eller uppskattning, den ses ofta som ett hinder för förnuftig verksamhet. Det är ministerierna som sitter på all vishet.

Riksdagens utskottsarbete är ett kapitel för sig. Förvaltningsutskottet har inte i denna reform begrundat självstyrelsen med tillräckligt allvar. Grundlagsutskottet har hittills varit låset som försvarar självstyrelsen, och som regeringen nu gör sitt bästa för att bryta upp.