Landskapen behöver kommunerna

I ett pluralistiskt samhälle är makten aldrig endimensionell. Arbetsfördelningen mellan olika aktörer är sällan absolut och mekanisk. Den planerade landskapsreformen i Finland kommer att göra om uppgiftsfördelningen mellan staten, kommunerna och landskapen. Men är det så enkelt att kommunerna aldrig mer kommer att ha något att göra med vårdfrågor, medan de kommande landskapens beslutsfattare ska hålla sig borta från utbildningsfrågor? Hur ser det ut i våra nordiska grannländer som har lång erfarenhet av två självstyrande nivåer, en kommunal och en regional?

I en artikel från 2015* försöker Eva Sørensen, Anders Lidström och Gro Sandkjer Hanssen ringa in de skandinaviska regionernas maktresurser. De utgår ifrån att en stark regional nivå behöver ha tillgång till fyra olika slags resurser för att framgångsrikt hantera sitt uppdrag.

Formell makt och tillräckligt med pengar är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar. Landstinget, regionen eller fylkeskommunen behöver i vissa frågor samarbeta med kommuner, statliga myndigheter och företag, för att det ska vara någon mening med den regionala maktutövningen. Den regionala beslutsnivån behöver ha kanaler genom vilka beslutsfattarna kan mobilisera befolkningens stöd för viktiga projekt.

Inom vissa sektorer är regionernas formella makt stark. De svenska landstingen och de danska regionerna är suveräna aktörer inom hälso- och sjukvården. De sätter ramarna för hur andra aktörer – till exempel privata tjänsteproducenter – agerar. Inom sektorer där regionernas formella makt är stark uppstår flest potentiella konflikter mellan lokala och regionala intressen, till exempel när det gäller lokalisering av hälsovårdsenheter.

Andra ansvarsområden står och faller med regionens förmåga att bygga nätverk. Det gäller i synnerhet i frågor som rör kollektivtrafik och regional utveckling, där lagstiftningen ofta förutsätter att regionen jobbar tillsammans med kommuner och statliga myndigheter.

Det har visat sig viktigt att involvera kommunerna i de regionala utvecklingsprojekten. Annars kan kommunernas planmonopol och motstridiga lokala viljor stjälpa storstilade regionala planer.

De skandinaviska regionernas svagaste maktresurs är kontakten till medborgarna. Regionnivån är okänd för folk i allmänhet och regionernas kanaler för att nå ut direkt till medborgarna begränsade. Även på den här punkten behöver den regionala nivån kommunerna.

Under de senaste åren har det gemensamma ansvaret i allt större utsträckning kommit till uttryck i gemensamma satsningar och investeringar. Två byggnader jag besökt under hösten kan utgöra konkreta exempel. I Bergen i Norge finns ett nybygge där halva huset utgörs av ett gymnasium (fylkeskommunens ansvar) och andra halvan av en simhall (kommunens ansvar). I Kristianstad i Skåne har regionens nya förvaltningsbyggnad, Rådhus Skåne, byggts in i samma kvarter som stadshuset i Kristianstad. I grund och botten har kommunerna och regionerna nämligen ansvar för samma medborgare

* ”Conditions for Political Leadership in Pluricentric Scandinavian Regions” Scandinavian Journal of Public Administration (19) 4