Kraftåtgärder ska ge balans
Juha Sipiläs regerings första budgetmangling var exceptionell ur kommunalekonomiskt perspektiv. Orsaken var ändå inte det sensationella överraskningspaket med lagstiftningsåtgärder som regeringen hade offentliggjort dagen innan i syfte att få Finlands kostnadskonkurrenskraft att öka med fem procent.
I skuggan av de nyheterna fattades under budgetmanglingen för första gången i Finlands historia beslut om balanseringsmål för hela den offentliga sektorn. Målen ska styra beslutsfattandet inom hela den offentliga sektorn och dess undersektorer – inklusive den kommunala ekonomin – mot balans. För att stödja balanseringsmålet infördes också en utgiftsbegränsning för den kommunala ekonomin. Det innebär att en övre gräns ställs för hur stora utgiftsökningar staten kan påföra kommunerna.
Vad betyder den här yrkesjargongen, egentligen?
Under de senaste årtiondena har tjänsterna inom den offentliga sektorn år för år utvecklats så att de blivit allt mer täckande och håller en allt högre kvalitet. För den kommunala ekonomin har utvecklingen inneburit en mängd nya, lagstadgade uppgifter och skyldigheter. De nya uppgifterna och skyldigheterna har i sin tur medfört ökade kostnader i synnerhet för kommunerna, men också för staten via statsandelsfinansieringen. Och det har oundvikligen lett till att bruttoskattegraden successivt ökat.
Så har det fortsatt under en lång period, men nu är gränsen nådd. Vid årsskiftet infördes ett nytt styrsystem för de offentliga finanserna. I besluten ska nu mål för hela den offentliga sektorn stå i fokus.
I budgetmanglingen konkretiserades det nya styrsystemet i form av mål som ska balansera den offentliga sektorn. Målen gäller såväl staten, kommunerna som socialskyddsfonderna. I fråga om den kommunala ekonomin slog regeringen fast att skillnaden mellan de totala inkomsterna och de totala utgifterna fram till valperiodens slut får vara högst cirka en halv procent på minus i förhållande till den totala produktionen. För den kommunala ekonomin betyder det här att anpassningsbehovet är drygt en miljard euro.
Det finns många frågetecken kring detaljerna i det nya styrsystemet, men det viktigaste är att man går från ord till handling när det gäller balanseringsmålen. Ministrarna får inte längre utveckla och fabricera nya lagförslag, tjänster eller normer inom sina förvaltningsområden, om de medför ytterligare kostnader för kommunerna. Om kostnaderna ökar måste man hitta finanseringen på annat håll.
Det är inte heller längre vettigt att man balanserar statsfinanserna genom nedskär-ningar av kommunernas statsandelar eller genom överföringar av kommunernas avgiftsintäkter till staten. De här åtgärderna som tillgreps i stor utsträckning under senaste regeringsperiod, gagnar inte på något sätt helhetsläget inom den offentliga sektorn.
Denna kungstanke stöds också av utgiftsbegränsningen som innebär en gräns för hur mycket staten kan öka kommunernas utgifter genom sina beslut. Då målet är försett med minusförtecken förbinder sig staten att genom sina egna insatser minska kommunernas utgifter.
Trots att det inte finns skäl att slaviskt anamma balanseringsåtgärderna för den kommunala ekonomin, finns det mycket som är bra med målen i budgetmanglingen. Det här är de kraftåtgärder som under regeringsperioden bör inriktas på hela regeringens beslutsfattande, framställande av nya lagförslag och utvecklingsprojekt.
