Rapport: Den finländska skolans digitala kliv saknar mål

Minna Lindberg och Mari Sjöström är sakunniga vid Kommunförbundet inom utbildningsfrågor.
Minna Lindberg och Mari Sjöström är sakunniga vid Kommunförbundet inom utbildningsfrågor.
3.2.2020

Finansieringen av den digitala utvecklingen inom utbildningen måste bindas till en gemensam vision, säger sakkunniga.

– Kommunerna och hela Finland vill profilera sig som digitala. Vi vill vara bra på det, men vi är i olika faser.

Mari Sjöström, sakkunnig vid Kommunförbundet, hänvisar till en färsk rapport från Statens revisionsverk när hon säger att digitaliseringen i den grundläggande och allmänbildande utbildningen inte har planerats eller genomförts optimalt.

Rapporten ”Digitalisering av undervisnings- och lärandemiljöer i allmänbildande utbildning” är resultatet av en workshop som ordnades i november i fjol och som förde samman lärare, kommunernas planare och ansvariga för digitala lösningar med flera.

Revisionsverket konstaterar att digitaliseringen i den allmänbildande utbildningen är splittrad. Tre synpunkter i rapporten är centrala. Dessa är:

  • Att den övergripande styrningen av digitaliseringen måste förbättras genom samarbete mellan alla delaktiga parter.
  • Att statsförvaltningen aktivt bör stödja samverkan mellan digitaliseringsaktörerna genom att lägga grunden och ange ramarna för samverkan, dra upp riktlinjerna i samråd med andra, säkerställa kunskapsunderlaget för den gemensamma utvecklingen och verksamheten speciellt på riksomfattande och regional nivå samt samordna verksamheten.
  • Att det behövs en grund och ramar för samverkan framför allt eftersom de omgivande omvälvningarna gör digital delaktighet till en demokrati- och jämlikhetsfråga.

Olika åtgärder i olika kommuner

Mari Sjöström säger att politiken och policyn kring digitaliseringen i skolorna har haft olika betoningar. Första handlade det om att skaffa verktygen, alltså läsplattor, datorer och så vidare.

– Sedan märkte man att man har verktygen men inte kunnandet, att verktygen inte kan användas inom undervisningen.

Efter det kom digitaliseringen att handla om personalens kunnande, som stötts bland annat genom tutorverksamhet.

Det övergripande problemet är, säger Sjöström och kollegan Minna Lindberg, också hon sakkunnig vid Kommunförbundet, att digitaliseringen i utbildningen saknar en klar framtidsvision.

Frånvaron av en helhetsbild har lett till stora investeringar – i tekniska verktyg och infrastrukturer som stödjer dem – som inte har något att ta sikte på.

Lindberg säger att regeringen Sipilä talade om ett digitalt kliv, men strategierna och den enhetliga visionen har saknats.

– Det leder till olika åtgärder i olika kommuner. Vissa satsar på verktygen, andra på infrastrukturen, och en del kommuner satsar på något helt annat.

Lindbergs poäng är att frånvaron av en enhetlig vision har lett till punktinsatser, som nog krävt mycket pengar men som också försatt kommunerna i olika situationer vad gäller digitaliseringen.

Det här gäller också lärarnas kunnande om digitala verktyg och hur de kan användas i undervisningen. Det finns entusiastiska lärare, det finns lärare som stretar emot utvecklingen, och så finns det de som ligger någonstans mittemellan och tror att det räcker med att man gör en PDF av skolmaterial.

– Delvis har lärarnas kunnande blivit bättre, säger Sjöström, men det märks inte av på elevnivå. Lärarnas och elevernas kunskapsutveckling har inte gått parallellt.

– Det beror på att en del lärare inte kan omsätta kunnandet i undervisningen, fortsätter Lindberg.

Svårt att jämföra skolor

Det här, att kommunerna gör olika digitala satsningar med olika tyngdpunkter tack vare riktade statsstöd, försätter eleverna i en ojämlik situation, säger Sjöström och Lindberg.

Det är också, säger de, missvisande att tro att dagens unga kan hantera digitala verktyg tack vare att de växer upp i en digital värld. Att till exempel arkivera information kommer inte naturligt för en generation som scrollar sig igenom informationsflöden.

Men en konsekvens av att den finländska utbildningen saknar en gemensam vision för digitaliseringen är att man inte vet hur oroad man ska vara. Avsaknaden av gemensamma mål gör det svårt att jämföra kunskapsutvecklingen, säger Sjöström.

– Ska vi bara se på de kommuner som sökt statsstöd? Är det fel att alla elever inte har en laptop? I läroplanen står det enbart att skolan ska utnyttja digitaliseringen mångsidigt.

Sjöström säger att det hon och Lindberg och andra är ute efter är inte vissa typer av insatser men nog en gemensam syn på vart skolan borde vara på väg.

– Nu kan man inte på alla plan säga det. Kommunerna har agerat utgående från de anvisningar som finns. Samtidigt avancerar digitaliseringen så otroligt snabbt. Man måste jobba för att använda den väl, och det är en också en demokratifråga och en fråga om delaktighet.

Finns fungerande nätverk

Sjöström påpekar att i Sverige så har staten och kommunerna tagit fram ett strategiskt riktgivande instrument där man tillsammans definierat vad digitaliseringen innebär. Lindberg säger att i Finland är det statsmaktens ansvar att tillsammans med kommunerna skapa något liknande.

– Vi tänker oss inte att det ska komma direktiv uppifrån och ner. Det finns regioner som kommit långt i digitaliseringen. Det gäller att utnyttja det.

Sjöström säger att det redan finns välfungerande nätverk av kommuner som tillsammans diskuterar digitaliseringen, och som fattar sina egna beslut om hur de utvecklar egna inlärningsmiljöer, förvaltningsverktyg – till exempel elevregister – och hur de sköter kommunikationen mellan hem och skola.

– Visionen ska kopplas till finansieringen, säger Lindberg. Nu finns det statsstöd som är kopplade till enskilda insatser, och det behövs finansiering som stöder den långsiktiga visionen istället för enskilda projekt.

Har någon tagit emot bollen?

– Det finns en stark önskan om en enhetlig vision bland flera aktörer, och om ingen tar lyra så är det märkligt. Jag hoppas att Undervisningsministeriet, tillsammans med Utbildningsstyrelsen och kommunerna tar tag i det här. Hela bildningssektorn måste tas med. Det handlar inte enbart om den grundläggande utbildningen, utan också om den fria bildningen, om ungdomsarbete och bibliotek och om småbarnpedagogik.