Vårdreformen vidare utan landskap?
Av mig som styrelsemedlem i sjukvårdsdistriktet HNS/HUS förväntas kanske att jag ska skriva om vad som sker nu då vård- och landskapsreformen föll – och med den regeringen.
Svaret är enkelt: inom två veckor väljs en ny riksdag, på basis av valresultatet bildas sedan så småningom en ny regering, och i dess regeringsprogram avgörs hur reformarbetet går vidare.
Till dess kan vi bara spekulera. En avancerad gissning är dock att det nog blir en vårdreform, men inga landskap. Av alla partier är det ju egentligen bara Centern som har velat ha landskap, och det partiet kommer inte efter valet att vara det ledande regeringspartiet.
Vårdreformen kommer heller inte att innehålla en särskilt radikal valfrihet mellan offentlig vård och privat – som det offentliga betalar. Det är ju bara Samlingspartiet som vill ha en sådan modell, och det partiet kommer heller inte åt att diktera reformen.
Vad vårdreformen kunde gå ut på är en fortsatt integration av bashälso- och specialistsjukvård, med åtminstone element av socialvård. Jag skriver fortsatt, eftersom integrationen av bashälso- och socialvården ju redan genomförts i kommunerna, och det finns redan mindre sjukvårdsdistrikt i landet, såsom Päijänne-Tavastlands och Södra Karelens, som har integrerat både specialist- och bashälsovården och dessutom socialvård.
När jag skriver socialvård i obestämd form, och ”element av socialvård” avser jag att t.ex. rusvård och barnskydd är nära förknippade med hälsovården, medan äldreboende inte på samma sätt behöver vara det.
Kommuner framom landskap
Återstår frågan om vilken organisation som ska svara för den integrerade bashälso- och specialistsjukvården, med inslag av socialvård, om det inte blir några landskap. Själv skulle jag förorda en pragmatisk lösning, med en mix av kommuner, som har kapacitet att klara det, och samkommuner.
Samkommuner har vi ju redan, i form av sjukvårdsdistrikten för specialistvården, och som sagt har en del av dem redan tagit hand om hela hälso- och socialvården. Det är bara att gå vidare på den vägen.
”Symbiosen mellan riks- och kommunalpolitik bör rimligen vara bara till nytta vid beslut om en vårdreform utan landskap.”
Så i stället för att spekulera desto mer kring reformarbetet, passar jag på att inför riksdagsvalet (där jag själv inte kandiderar) reflektera lite kring fenomenet att så många politiker kombinerar riks- och lokalpolitik, d.v.s. sitter både i riksdag och kommunfullmäktige.
HBL frågade nyligen gruppordförandena i Helsingfors stadsfullmäktige vad vi anser om denna kombination. Vi ansåg alla att fördelarna överväger. Det är klart att tidsanvändningen ibland kan vara ett praktiskt problem, men principiellt ansåg vi att det är till nytta att rikspolitiker är förankrade också i kommunalpolitiken – och vice versa.
Av Helsingfors 22 riksdagsledamöter sitter för tillfället drygt hälften också i stadsfullmäktige. Där sitter också ett par som i riksdagen är invalda från andra valkretsar, närmare bestämt Jussi Niinistö och Paavo Väyrynen.
Några reservationer bör ändå göras till den här kombinationen av riks- och kommunalpolitik. I praktiken har det visat sig att sittande ministrar (för Helsingfors del för tillfället nämnda Niinistö och Sampo Terho) har svårt att hinna med kommunala uppdrag. Det samma gäller alldeles särskilt Europaparlamentariker, såsom Jussi Halla-aho i Helsingfors nu.
Uppdrag lokalt och nationellt kräver tid
Vad övriga riksdagsledamöter beträffar, är det säkert till fördel om de inte har ledande poster i sin hemkommun eller nämnduppdrag, som kräver tid utöver medlemskapet i fullmäktige. Sådant förekommer ändå allmänt.
Sedan återstår förstås den principiella problematiken kring det som lite elakt brukar kallas ”kommunpartiet” i riksdagen, d.v.s. att en så stor majoritet av riksdagsledamöterna också är kommunalpolitiker.
Nu får de renläriga maktdelningsivrarna ursäkta, men jag har svårt att se att det vore så principiellt betänkligt att kommunalpolitiker dominerar beslutsfattandet i riksdagen. Medan riksdagen är republikens högsta beslutande organ, är kommunerna hörnstenar i demokratin.
Symbiosen mellan riks- och kommunalpolitik bör rimligen vara bara till nytta vid beslut om en vårdreform utan landskap.
