Kommunerna har många sätt att övervaka den privata dagvården
På sistone har man i offentligheten tagit upp missförhållanden inom privat producerad småbarnspedagogik. Särskilt tycks det finnas brister i fråga om lokalerna och dimensioneringen. Samtidigt har man beskyllt kommunerna för bristande kontroll och för att de inte ingriper tillräckligt kraftigt. I värsta fall får allmänheten den bilden att kommunernas tillsyn inte fungerar eller att den mer eller mindre inte finns. Påståendena förefaller kraftigt överdrivna, trots att det förekommer övertramp och till och med fel. Det lönar sig för kommunerna att syna sina verksamhetsformer och göra skärpningar där det behövs.
Ett dilemma är att den privata småbarnspedagogiken genomgår en förändring där marknaden koncentreras och några få stora aktörer tar över. I Finland finns det omkring 500 privata aktörer som driver daghem. Av dem är knappt hälften föreningar och resten företag. Antalet privata familjedagvårdare är ungefär 1 500. I en del kommuner omfattas redan över 40 procent av alla barn som deltar i småbarnspedagogik av privat verksamhet (andelen i hela landet är ungefär 16 procent). Det är å andra sidan bra att komma ihåg att det finns många kommuner i Finland som inte har en enda privat aktör inom småbarnspedagogiken. Därför kräver styrningen, rådgivningen och tillsynen mycket varierande resurser beroende på kommunen. Det aktuella, mycket omtalade fallet med daghemmet Ankdammen visar att tillsyn ofta kräver samarbete mellan flera olika sektorer. Utöver lagstiftning och tillsyn angående småbarnspedagogik behövs det sakkunskap inom hälsa, lokaler och miljö.
Kommunerna övervakar den privata småbarnspedagogiken på olika sätt. Det kan exempelvis vara regelbundet återkommande årliga träffar, oanmälda inspektioner, olika former av kvalitetsrevision, kontroll av planer eller omedelbar intervention vid missförhållanden. Utöver att kommunen övervakar verksamheten är regionförvaltningsverket lagstadgad tillsynsmyndighet.
En framgångsrik verksamhet förutsätter utom extern tillsyn också att eventuella missförhållanden anmäls så att de kan åtgärdas. De anställda bör alltid anmäla missförhållanden som de uppdagar, antingen till en tjänsteinnehavare i kommunen eller anonymt via det egna facket.
Inom småbarnspedagogiken fäster man nuförtiden mest uppmärksamhet vid personaldimensioneringen och hur den utfaller. De anställa deltar aktivt och väl det. Det är inte alldeles lätt att uppskatta barnantalet rätt i grupper där det samtidigt finns barn i olika ålder som deltar olika länge per dag. Vid problem med dimensioneringen är det inte alltid fråga om att någon skulle ha handlat mot bestämmelserna, fast det kan förefalla så. Orsaken kan vara någon annan svårtacklad arbetssituation eller barnens och familjernas varierande krav. Utslagsgivande är också hur samarbetet mellan de anställda fungerar i olika situationer, hur chefen leder enhetens verksamhet och de anställdas välbefinnande samt vad arbetsenheten har kommit överens om hanteringen av plötsliga händelser.
Det är viktigt att lokalfrågorna och personaldimensioneringen tas på allvar och eventuella brister åtgärdas. Samtidigt ska frågan om hurdan småbarnspedagogik barnen får också granskas. I stället för att begrunda småbarnspedagogikens kvalitativa innehåll diskuterar vi mera det som är lätt och mätbart, vi skuldbelägger alla och låter bli att berätta om alla de arbetsformer som fungerar väl i vardagen.
Det primära är att barnen får högklassig småbarnspedagogik som vilar på en ekonomiskt sund grund och där både barnen och de anställda mår bra. Det här villkoret gäller för alla, både kommunala och privata tjänsteproducenter. Ytterligare en aspekt är den privata småbarnspedagogikens strävan efter vinst. Den diskussionen överlåter jag till politikerna, till syvende och sist är det fråga om hur vi kan erbjuda barnen god småbarnspedagogik varje dag.
