Ingen landskapsdans utan förtroendevalda
Sedan mars i år har jag fått möjligheten att byta perspektiv från den lite mindre kommunen Kimitoön till beredningsorganisationen för vård- och landskapsreformen i Egentliga Finland. Mina arbetsuppgifter är delvis de samma, i kommunen förvaltning, personal och ekonomi, i landskapsberedningen enbart förvaltningsfrågor. Hur är det då att byta perspektiv från en organisation med knappa 7 000 invånare till en organisation som ska ansvara för servicen för nästan en halv miljon människor?
Jag skulle likna perspektivbytet med att komma från gymnasiet till en högskola. I den lilla kommunen får man allmänbildning och erfarenhet av många olika saker, precis som i gymnasiet. I den större organisationen behöver man specialisera sig, tillika som de mer allmänna kunskaperna är bra att ha i bagaget. Samtidigt är proportionerna i det här perspektivbytet enorma. Det allra svåraste i den här reformen är kanske att inse skalan av förändring. Varje dag borde vi landskapsberedare kunna utmana vårt tankesätt till att inte tänka utgående från tidigare erfarenheter och kunskap, utan tänka utanför och förbi tidigare modeller och försöka måla upp bilden av en helt ny verklighet.
Den största förändringen för mig personligen är det faktum att beredningsarbetet i landskapsreformen än så länge saknar politiska beslutsfattare. Eftersom lagstiftningen inte är klar, så det finns heller inga beslutsorgan som kan fatta beslut och driva ärenden vidare. Allt reformarbete är än så länge bara tjänsteinnehavarberedning.
”Det allra svåraste i den här reformen är kanske att inse skalan av förändring.”
I hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat med politik och förtroendevalda. Under mina 15 år i kommunsektorn har jag varit föredragande och sekreterare i många uppsättningar av kommunstyrelser, fullmäktige och nämnder. Jag saknar inte sena kvällsmöten med allt vad det innebär, men jag saknar den extra krydda och utmaning som finns i samarbetet mellan beredare och beslutsfattare.
Eftersom landskapslagstiftningen inte är klar ännu, finns det heller inga politiskt tillsatta beslutsorgan som kan fatta beslut och driva ärenden vidare. Allt reformarbete är än så länge bara tjänsteinnehavarberedning och arbetet således bara halvfärdigt. Som tjänsteman saknar jag just nu samarbetet med de nya landskapspolitikerna. De behövs för att förberedelserna ska gå vidare till nästa nivå.
Samspelet mellan tjänsteinnehavare och förtroendevalda är lite som en dans. Först gäller det att syna varandra, fundera på vem som ska dansa med vem. Vem hittar man rytmen med? Vem får man jobba mer på stegen med? Beslutsfattandet är som en vals, korta och långa steg framåt och bakåt och till sidan. Bakåtstegen får man som beredare räkna med, och också tåla. Det viktiga är att hitta rytmen och samförståndet i de större svängarna i valsen.
För landskapets kommande förtroendevalda blir de inledande dansstegen spännande. En helt ny verklighet ska skapas med invånarnas intressen och egna val i centrum. Om lagpaketet går igenom i riksdagen kommer 79 nya fullmäktigeledamöter i Egentliga Finland att inleda den här dansen i augusti 2019. Det kommer utan tvekan att bli många steg både framåt och bakåt, och också felsteg och trampande på tårna.
Och jag, som inte frivilligt sätter min fot på ett dansgolv, väntar på att dansen ska börja. Får jag lov?
