Vem drar nytta av valfrihetsmodellen?

Ta och läs promemorian ”Preliminär bedömning av konsekvenserna av valfrihetslagen! (pdf). Den är daterad 21.12.2016 och du hittar den på STM.fi vård- och landskapsreformen.

Sällan – för att inte säga aldrig – har jag läst en så kritisk promemoria om en reform som ministeriet själv ansvarar för. Man sågar den bit för bit nästan totalt.

Först konstaterar man – helt riktigt – att den nya modellen för valfrihet inte har genomförts i något annat land – alltså finns det inga erfarenheter. Det lär väl knappast vara en merit för att genomförandet skall gå smidigt – tycker åtminstone jag.

Social- och hälsovårdens driftskostnader i kommuner och samkommuner var år 2015 20,6 mrd euro. De skattefinansieras (statsandelar och kommunalskatt) med 17,2 mrd euro. Det är alltså dessa kostnader med 200 000 anställda och motsvarande intäkter som på sikt kommer att omfördelas genom valfriheten. Det är väl inte så märkligt att såväl tredje sektorn som speciellt den privata sektorns vårdjättar anar morgonluft och stora möjligheter att bli delaktiga av skattemedlen.

Valfrihet – det låter ju bra men det som slår mig är: Vilken befolkningsgrupp kan sist och slutligen tänkas ha omedelbar nytta av reformen ? De som är i arbetslivet har ju företagshälsovård. Arbetsgivarna är skyldiga att ordna företagshälsovård för sina anställda. Det systemet kommer inte alls att påverkas av vårdreformen. Det kan vara många som tycker att vårdreformen inte alls gäller dem utan det är nu sådan där lådlek, som ineffektiva byråkrater sysslar med. I dagens läge ändras ju ingenting för deras del.

Inom primärhälsovården är det alltså valfrihet för dem, som i dagens läge står utanför arbetslivet.

Inom primärhälsovården är det alltså valfrihet för dem, som i dagens läge står utanför arbetslivet. Den största gruppen är pensionärerna, vilkas antal redan nu är över miljonen och antalet ökar inom en överskådlig framtid till 1,5 miljoner. Är det faktiskt pensionärernas hälsovård som valfrihetsberedningen värnat om? Verkar lite märkligt då man i promemorian samtidigt konstaterar att många varken kan eller vill välja?

Men vänta lite –  för våra tankar oss fel? Pensionärerna är ju inte någon homogen grupp. Skillnaden då du blir pensionerad vid t.ex 65 år och då du är 80 år och hälsan börjar tryta kan nog vara rätt så stor. De som varken kan eller vill välja hör med stor sannolikhet till gruppen över 80. Unga pensionärer och personer som står i beråd att gå i pension väljer säkert gärna och det är troligen den här gruppen som är attraktiv för de stora serviceproducenterna.

Om jag tänker på mig själv: I arbetslivet hade jag blivit van med en mycket välorganiserad hälsovård. Det var bara att slå ett samtal, man fick tid så gott som genast och det kostade mig inte en enda cent. Läkaren blev ju också en gammal bekant. Den omständighet att systemet kostade min arbetsgivare skjortan var ingenting jag tänkte på.

När jag blev pensionerad kunde jag givetvis bli kvar hos samma vårdproducent och betala allt själv eller gå över till stadens hälsovård. För första gången i mitt liv tog jag kontakt med stadens hälsocentral. Det var helt ok men milsvitt från vad jag blivit van vid. Nu var det bara att vänta om det inte var absolut akut. Om någon då jag gick i pension sagt mig – du kan välja, om du vill kan du bli kvar. Det kostar dig lika mycket. Jag tror nog att jag skulle ha valt det kända och invanda och föreställt mig att jag får samma vård som tidigare.

Det finns alltså helt klart en grupp som kan tro sig ha nytta av valfrihet och här kommer vårdproducenternas intresse in i bilden. De producenter, som i dagens läge sköter företagshälsovården kommer att gå vinnande ur omfördelningen. De stora multinationella vårdjättarna torde ha mycket att vinna , vilket de verkar vara helt medvetna om. Läs deras börskurser. På sikt kommer den offentliga sektorns primärhälsovård att krympa ihop till att omfatta dem som redan tidigare utnyttjat den och som varken vill eller kan välja. Därtill kommer glesbygden som inte är attraktiv för vårdjättarna. Hur ställer sig läkarna och vårdpersonalen – köps de bort? Hur man med dessa utsikter inom den offentliga sektorn kan driva vården i bolagsform är för mig ett stort frågetecken? Kommer vi att få konkurser av den offentliga sektorns bolag och hur går det då? Ingen kan väl ändå lämnas vind för våg. Frågorna är många – svaren få.

Än socialomsorgen då? Valfriheten skall omfatta även den. När du går i pension är det nog inte socialvård och hemtjänst du tänker på. Alltså gör du ditt val av vårdcentral utifrån hälsovården och så antar jag att du hänger med under livets olika skeden. Också här kommer reformen att så småningom – men med ett helt annat tidsperspektiv än för primärhälsovården – urholka den offentliga sektorns service.

Mina funderingar gäller tätorterna. Det är där de stora vårdjättarna har hand om företagshälsovården. Men hur går det på landsbygden och hur går det för de svaga i samhället? Hur går det med kvaliteten på social- och hälsovården. Mera pengar kommer inte att satsas utan tvärtom skall man ju spara. De pengar som nu betalas ut av FPA för den privata sektorns primärhälsovårdskostnader måste väl i rimlighetens namn räknas in. Då du betalar för ett privat besök är fpa-andelen inte speciellt stor. När antalet personer som använder sig av skattefinansierad vård ökar så kan ju inte resultatet vara annat än att servicen sjunker. Pengarna räcker till mindre vård och vem för den sociala sektorns talan?

Slutresutatet för dig som i arbetslivet njutit av en utmärkt företagshälsovård blir säkert inte att du som pensionär har samma vårdmöjligheter. I rimlighetens namn flyttas du till en annan kast med mindre möjligheter. Om så inte sker, blir det inga pengar över för att sköta en stor del av social – och hälsovården.

Vi skapar alltså ingalunda ett system där alla oberoende av plånbok och geografi har möjligheter till samma social- och hälsovård. Vi skapar ett system där de som i dagens läge själva kunnat betala för sin social- och hälsovård inte mera skall behöva betala så mycket. Det att det samtidigt kan innebära stora svårigheter för resten av befolkningen och speciellt för dem som behöver socialvård är en annan femma. Ju mera jag funderar på det desto mera börjar det osökt påminna om ett hälsovårdssystem som Obama försökte bekämpa. Men kanske jag har fel – hoppas det.