När blir socialomsorgen en kommunal angelägenhet igen?

3.2.2017
Bloggar Christel von Martens

Vid kaffebordet är alla eniga. Socialvården, eller socialomsorgen som jag föredrar att kalla den, är närservice. Vi talar om vår vardag och då vill vi oftast söka omsorg så nära vår hemort som möjligt. Med specialhälsovården är det en helt annan sak. För att bota en sjukdom är åtminstone jag villig att resa längre om jag tror att jag kan bli frisk. Jag ser ett slut och kommer hoppeligen hem igen frisk och kry.

Om nu alla är eniga om att det är närservice som gäller för socialomsorgen, varför diskuteras inte alls alternativet att kommunerna även i fortsättningen skulle ha ansvaret för den? I de övriga nordiska länderna är kommunerna huvudmän. Vad gör att vi väljer en helt annan väg? Speciellt efter att integrering inte längre är ett slagord i vårdreformen?

Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag inte till annat än att svaret är pengar, d.v.s. sparade pengar. Lagberedarna vill genom ändrade strukturer spara och man litar helt enkelt inte på att tillräckligt stora summor sparas om kommunerna även i fortsättningen har hand om socialomsorgen. Krasst sagt misstänker jag att man tycker det är för kort avstånd mellan beslutsfattarna och invånarna för att s.k. ekonomiskt rationella beslut skall kunna fattas. Beslutsfattarna – speciellt i de små kommunerna – antas alltför mycket ta människan i beaktande och fundera på hur besluten påverkar de enskilda personerna, dem man kan ge ett ansikte.

Beslutsfattarna – speciellt i de små kommunerna – antas alltför mycket ta människan i beaktande och fundera på hur besluten påverkar de enskilda personerna, dem man kan ge ett ansikte.

Det låter både kallt och hemskt men jag tror faktiskt det ligger åtminstone en gnutta sanning i mitt påstående. Låt oss se på äldreomsorgen. Idag är ju mantrat som upprepas nästan som amen i kyrkan att alla vill bo hemma så länge det bara är möjligt. I klartext innebär det ända tills du  irrar omkring halvnaken och dement och förorsakar samhället stora kostnader . Då kan du kanske anses i behov av omsorg dygnet runt. Med hemma avses numera oftast ditt ursprungliga hem. Några större satsningar på billiga servicehushem, som inte kostar flera tusen i månaden, har jag inte märkt. Det finns givetvis undantag. För att uppnå sparmålen anser man att de s.k. institutionerna bör skrotas. Över 70 procent av kostnaderna för kommunernas äldreomsorgstjänster härrör sig just från dygnetruntvård.  Inte underligt att man som ekonom i första hand kastar sig över just denna kostnadspost..

Men om vi tittar lite närmare på statistik över tjänster till äldre så kan vi konstatera att över 70 procent av dem som fyllt 75 år överhuvudtaget inte belastar den offentliga socialomsorgskassan.  Det är personer som t.e.x min far som var  92 år  och på lördag satt och åt anjovissmörgås på Bromarftorg för att på tisdag vara död. En natt hann han vara på Västra Nylands kretssjukhus. Han dog som så många andra ”med stövlarna på”.

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan: bör vi inte – istället för att göra livet svårt för dem, som utan att vara helt förvirrade, verkligen behöver vård dygnet runt – koncentrera vår uppmärksamhet på att öka andelen som aldrig behöver social omsorg? Hur mycket skulle sparas om t.ex. närmare 80 procent av alla som fyllt 75 år aldrig behöver social omsorg?  Det kan man uppnå genom att satsa på förebyggande åtgärder såsom Arbis, bibliotek, fritidssysselsättning  och motion m.m. Det vill säga på allt som håller oss pensionärer alerta och vigulanta.

Efter vårdreformen skall kommunerna även i fortsättningen ansvara för denna förebyggande verksamhet men här kommer igen spöket ekonomi och pengar in i bilden. Det finns absolut inget ekonomiskt incitament för kommunerna att satsa på förebyggande verksamhet. Det kommer inte att synas ett dugg i deras kassa om antalet friska och vigulanta pensionärer ökar. Landskapet ansvarar ju för socialomsorgen och hälsovården.

I mitt stilla sinne undrar jag hur många år det kommer att ta innan man flyttar ansvaret tillbaka till kommunerna – såsom man gjorde i Sverige. Kanske jag får uppleva det – kanske inte.