Är kommunerna regeringens slavar?

Redan tidigare har vi hört stark kritik från landsbygden mot den nya vård- och landskapsreformen. Nu börjar vi också höra allt mer kritiska röster från de stora städerna. Sällan brukar stad och landsbygd reagera unisont, men nu verkar de göra det – om än av lite olika orsaker.

Det finns en djupare och mer allvarlig dimension i det att kommunerna och städerna är kritiska till reformen. Problemet är att regeringen har konstruerat reformen så att samma kommuner som nu avger kritiska utlåtanden förväntas bygga upp hela den nya förvaltningsnivån. Det dessutom med en riktigt snäv tidtabell, eftersom landskapens temporära förvaltning förväntas inleda sin verksamhet redan om åtta månader.

Det är en enorm mängd resurser som krävs och ingenting av den arbetsinsats som nu påtvingas de skeptiska kommunerna kommer  att förbli i deras egna händer eller ens inom deras eget ansvarsområde. Kommunerna förväntas bygga upp något stort, bra och fungerande för att sen helt snuvas på konfekten. Det är inte lite man kräver av kommunerna.

I gengäld får de ett digert och långt ifrån färdigt lagförslag som de ska ta ställning till helt utan att det viktigaste ännu  presenterats – nämligen valfriheten inom vården.  Det är inte konstigt att fältet reagerar.

Om jag inte helt missminner mig hade vi en liknande situation för några år sedan. Innehållet i utlåtanderundan för kommunstrukturen sammanföll inte med själva vårdreformen och de politiska ambitionerna gick inte  alls ihop med vår grundlag. Kedjan är så stark som den svagaste länken och det är så strukturerna nu byggs upp.

Sade någon  déjà-vu?