Misstro och förhoppningar inför social reform

Reformen av de sociala tjänsterna på Åland är snart ett faktum. Socialarbetare ute i kommunerna är rädda för att reformen ska försämra servicen för invånarna, men många har även hopp om förbättringar när det gäller integritet och specialkunskap.

En social reform på Åland är på väg att förverkligas. Kommunerna har fått ge sina kommentarer och den tillsatta lagberedningsgruppen i Ålands landskapsregering arbetar för fullt med att ta fram ett lagförslag. Målsättningen är att bilda en samordnad organisation med namnet Kommunernas socialtjänst (KST). Den ska ta ett helhetsgrepp på den åländska socialvården och förhoppningsvis göra den sociala servicen mer jämlik mellan kommunerna genom gemensamt sammarbete och ansvar.

Planen är att reformen ska träda i kraft den första januari 2016, men finansminister Roger Nordlund (C) påpekar att det viktigaste är att reformen fungerar och att kommunerna hinner förbereda sig bra inför den.

Ute i kommunerna sjuder både misstro och förhoppningar om förbättringar. Tre saker oroar. Att reformen ska bli dyr, att socialarbetare ska förlora jobbet och att servicen för invånarna ska försämras. Det man däremot hoppas på är mer specialiserad kunskap och ökad anonymitet och integritet, framförallt i de mindre kommunerna.

”Större betyder inte bättre”

Cecilia Berndtsson jobbar som socialservicechef i Mariehamn, som kommer att vara den största medlemmen i den nya organisationen.

Hon beskriver den sociala reformen som en het potatis och är noga med att poängtera att hennes åsikter är helt och hållet subjektiva. Hon tycker att det finns både för- och nackdelar med reformen, men att ett kommunalsamarbete inte per automatik behöver göra saker och ting bättre. Visst kan det finnas bland annat ekonomiska vinningar i att dela på ansvaret, men hur bra service en kommuninvånare får handlar mycket om vem den möter.

– Det är precis som när du går till en läkare på sjukhuset. Vissa är bra och andra är bättre, men det beror mer på läkaren i fråga än på organisationen och om den är stor eller liten.  Jag tror det är förenklat att säga att bara för att någonting blir större så blir det bättre, säger hon och betonar igen att ingenting är svart eller vitt, säger Berndtsson.

– En positiv sak jag tänker på är att anonymiteten blir bättre. Ifall en person i en liten kommun exempelvis blir handikappad och kommunen behöver söka mer pengar för att kunna hjälpa personen i fråga så vet alla vem det är, men i ett större sammanhang blir ingen lika utpekad. Ändå tycker jag inte det nödvändigtvis behöver vara så att KST enbart sköts från Mariehamn. Det kan vara bra med servicepunkter också på landet och i skärgården, även om det så klart blir svårare att leda en organisation som är utspridd på det viset.

I dagsläget har socialkontoret i den enskilda kommunen ofta bra kännedom om hur skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen är organiserad och fungerar. Olika slags specialarrangemang där man ser gränsöverskridande till helheten är inte ovanliga, enligt Cecilia Berndtsson.

– Den nära kontakten med varje dagis och skola kommer inte KST att ha och jag tror det kommer att finnas ett större revirtänkande kring vem som ska betala vad, vilket gör att det svårare att få till individuella lösningar, säger hon men kontrar sedan med ännu några positiva saker.

– En större organisation är så klart inte lika sårbar och det kommer att finnas en större möjlighet att specialisera sig, exempelvis inom barnskyddet. I dag måste en kommunal socialsekreterare ha en otrolig bredd och det finns ingen tid eller möjlighet till att fördjupa sig inom alla områden man ansvarar över.

 Kritik mot hur verksamheten ska finansieras

I skärgården är oron däremot mer utbredd. Många är rädda att servicen för invånarna ska försämras och att tjänster ska försvinna. Camilla Enberg som är socialsekreterare i Ålands minsta kommun Sottunga och på Kökar säger att de har diskuterat reformen i kommunen och skickat in sina synpunkter och funderingar till landskapsregeringen. Nu väntar de på svar. Det gäller bland annat frågor kring anställningsskydd för de nuvarande socialarbetarna och kritik mot den så kallade nyckelmodellen som ska användas för att finansiera KST:s verksamhet.

Sottunga kommun menar att nyckelmodellen verkar rättvis, eftersom den beaktar andra faktorer än befolkningsmängd och skatteunderlag, men de tror att den kommer att slå fel mot en liten kommun som Sottunga, då den utgår från antalet fall istället för reella kostnader.

En del av den summa pengar som kommunen får varje år av landskapsregeringen i form av så kallade landskapsandelar skulle nämligen öronmärkas för att gå till KST. Fastän Sottunga kan erbjuda sina invånare samma sociala service som andra kommuner, så har invånarna under de senaste åren nyttjat få av de tjänster som ska höra till KST 
i framtiden. Sottungas största utgifter i dag  är barnomsorg, vård och åldringsvård, som fortfarande skulle vara kvar i kommunen.

”Socialnämden i Sottunga ifrågasätter därför om det är förenligt med grundlagen att tvinga direkt eller indirekt en kommun att delta i andra kommuners kostnader för tjänster de själva inte utnyttjar”, skriver de i en kommentar till landskapsregeringen och föreslår att finansavdelningen ska utarbeta en modell där fördelningen baserar sig på invånarantal, skattekraft, påverkbara och faktiska kostnader samt landskapsandelar och inte i lika hög grad som i nuvarande modell grunda sig på ”opåverkbart statistiskt antal”.

Finansminister Roger Nordlund påminner i sitt svar att man från landskapsregeringens sida har föreslagit ett övergångssystem på fyra år för att inte belasta kommunerna med extra kostnader. Han vill också svänga på Sottungas argument.

– I dagsläget nyttjar kanske få personer all social service som KST kan erbjuda, men det är bra att veta att Sottunga även i framtiden ska kunna erbjuda sina invånare likvärdig service. Det tror jag lockar flera personer att flytta till kommunen.

När det gäller personalfrågorna, säger han att ingen kommer att mista sitt jobb, men att det finns mycket arbete att göra 
i form av omorganisering. Hur allt ska gå till rent praktiskt är fortfarande oklart

TEXT OCH FOTO: LIZ LINDVALL