Annina Ylikoski koordinerar verksamheten vid Österbottens barnkulturnätverk och ser i sitt dagliga arbete vikten av att barn får uppleva kultur och lära sig om sitt kulturarv. I våras belönades hon med Hagforsmedaljen för sitt arbete för barnkultur i Österbotten. (Foto: Catrin Sandvik)

I sitt arbete med Österbottens barnkulturnätverk BARK ser koordinator Annina Ylikoski nyttan av att barn får lära sig om sin egen kultur och kulturarv. Hon aktualiserar gärna diskussionen om varför det här är viktigt och varför kulturens plats borde lyftas i samhällsdebatten.

3, 2, 1 – knäpp.

Annina Ylikoski knäpper med fingrarna förflyttas hon och gruppen av barn hon har med sig bakåt i tiden. Ibland går tidsresan till 1920-talets skola eller emigration, ibland till hemmafronten på 1940-talet eller någon annanstans. Tidsresor är bara ett av de områden Ylikoski arbetar med i sin position som koordinator för Österbottens barnkulturnätverk BARK.

– Då man gör en tidsresa kommer historien nära och blir levande. Barnen kan göra kopplingen till det som hände på orten för länge sedan och kan känna en förankring till den egna platsen i historien. Eftersom vi tar upp aktuella ämnen till diskussion kan man lätt se att eleverna gör kopplingar till pågående händelser, som exempelvis flyktingströmmar, könsroller och demokrati, säger hon.

En del av verksamheten är de så kallade Artbox-väskorna som innehåller material och instruktioner till olika konstmetoder. BARK:s konstpedagog Sini Björkholm har producerat väskor med olika konstmetoder. (Foto: BARK)

Att förstå och tolka världen

Ylikoski förklarar att då man känner en koppling till den lokala historien stärks det man kallar platsbundenhet, känslan av att man är en del av något.

– Det här är viktigt. Det handlar om kulturarvet som tillika är en dörröppnare till förståelsen för att alla inte behöver vara likadana, att det i alla tider funnits olika åsikter och att samhörighet kan se ut på många sätt. Känner man ingen platsbundenhet föreligger en större risk för utanförskap, rotlöshet och en känsla av ”vi och dem”.

Samtidigt poängterar Ylikoski att det kulturella arvet naturligtvis är mer än lokalhistoria. Förutom musik, teater och andra former av kulturupplevelser finns även det nästan självklara immateriella kulturarv som finns i sättet vi lever, till exempel traditionella maträtter och hantverk, bastubadandet, värnandet om skog och mark. Varje land har sin egen kulturidentitet, och det är den som ofta kan få oss att känna.

– Vikten av det här blir väldigt uppenbar i och med Rysslands krig i Ukraina, men också då vi tänker på vår egen historia. Ukrainarna visar just nu att kulturarvet är värt att slåss för, att en kulturell tillhörighet är något mycket större än territoriella gränser.

Bark producerar och är medproducent till olika former av material och pedagogiska verkstäder kring olika konstarter. Här produceras ett digitalt escape room i tidsreseformat för de högre klasserna i grundskolan. På bilden Kalle Teir och Mathias Thijssen på Lebellska köpmansgården i Kristinestad. (Foto: BARK)

Kapa där det är olönsamt

Det som främst oroar Ylikoski gällande barnkulturens framtid i Finland är synen på konst- och kulturundervisning. Hon understryker att det här inte är något som sker av sig självt, utan en verksamhetsform som kräver professionell planering och koordinering.

Samhällsdiskussionen, inte minst regeringsförhandlingarna, handlar ofta om pengar. Vissa anser att kultur inte genererar några sådana, och att den därför heller inte ska få kosta något. Men det skriver Ylikoski inte under på, det handlar om hur man räknar. Förutom att generera turism och besökare handlar kultur om socialt välmående och är därför en viktig pusselbit i samhället.

Hon lyfter också gärna diskussionen om jämlikhet, om att kultur och konst ska finnas tillgängligt för alla barn i samma utsträckning som en grundläggande rättighet. Vad ska vara minimi för barns kulturupplevelser, är kultur något man ska uppleva enbart under sin skoltid?

– Kanske borde man se diskussionen som en eloge till kulturfältet: att arbetet gjorts så bra att man antar att det fungerar utan finansiering? Fast så är det inte. Det handlar om att skapa upplägg som tilltalar rätt målgrupp, oberoende om det är fråga om ordkonst, konst, musik eller något annat. Tar man bort finansiering från kulturfältet blir det väldigt svårt att någonsin få den tillbaka, och det är problematiskt i många avseenden. Rikedomen att få lära sig sitt kulturarv måste få kosta: nyttan och vikten av kultur och kulturarv behöver därför lyftas i samhällsdebatten. Kultur är ingen extra lyx, det är en grundläggande rättighet.

Österbottens barnkulturnätverk BARK

Barks uppdrag är att jämlikt erbjuda barn och unga högklassiga kulturupplevelser samt att arbeta för att främja barnkulturen i Österbotten och i Karleby stad.

Grundades 2009 genom en gemensam satsning av Österbottens förbund och KulturÖsterbotten. Finansieras till lika delar av Undervisnings- och kulturministeriet och Österbottens förbund. Bark har för tillfället 3 anställda.

Erbjuder tidsresor, digitala kulturprogram, bildkonst, ordkonst, musik, dans, drama för barn. Specialområdet är kulturarv och pedagogiska metoder för att levandegöra historia.

Aktiv aktör i Förbundet för Barnkulturcenter i Finland. Jobbar också internationellt i olika internationella nätverk och projekt.

Verksamheten når årligen omkring 16 000 barn, ungdomar och pedagoger i området. Verksamheten är tvåspråkig och kostnadsfri för deltagarna.