Saneringsskulden växer oroväckande

1.7.2013

Det satsas inte tillräckligt på underhåll av vår byggda egendom. Det leder till problem i framtiden. Det säger Teemu Vehmaskoski, som har skrivit en rapport om saken, och Esko Korhonen på Kommunförbundet. Enligt dem bör kommunerna tänka ut nya modeller för att greppa saneringsskulden.

Kommuntidningen

Artikeln publicerad i Fikt 7/2013

Saneringsskulden i fråga om byggnader har vuxit med fart. Enligt rapporten ”Rakennetun omaisuuden tila 2013” (ROTI) uppgår saneringsskulden i vårt land till totalt 35–55 miljarder euro. Byggnadernas andel är omkring 30–50 miljarder, med-an trafiknätet står för 2,5 miljarder och samhällstekniken för 2,5 miljarder euro. Enligt rapporten växer sa-neringsskulden för att man varken kan eller vill satsa på förebyggande underhåll.

I kommunerna är man rätt väl medveten om saneringsskulden, men situationen är besvärlig. De kommunalekonomiska utsikterna är mörka vilket återspeglas i reparationerna och investeringarna. I fortsättningen bör man få mer till stånd med mindre pengar.

Kommunernas saneringsskuld omfattar fastigheter, gator och vägar samt all annan kommunal infrastruktur. I synnerhet skolornas, daghemmens och hälsostationernas tillstånd försvagas på ett alarmerande sätt.

Enligt ROTI-rapporten uppgår saneringsskulden enbart i huvudstadsregionens kommuner till 1,5 miljarder euro. De kommunala fastigheternas andel av saneringsskulden uppskattas till nästan fem miljarder.

– Om ingenting görs växer saneringsskulden för byggnader och övrig infrastruktur obönhörligt, säger projektchef Teemu Vehmaskoski.

Han säger att man på senare tid tenderat att vidta reparationsåtgärder först när skadorna varit akuta och synliga. Problemen med dålig inomhusluft är ett symtom på sanerings-skulden. Fukt- och mögel-skador förorsakar problem med luftkvaliteten, som i sin tur är orsaken till många hälsoproblem.

I sitt färska betänkande konstaterade riksdagens revisionsutskott att fukt- och mögelskadorna är ett utbrett problem i hela byggnadsbeståndet och att risken för att hälsoproblemen förvärras är verklig.

I många små kommu-ner vet man inte ens vad kommunen äger och hur egendomen mår. Om det inte finns kunskap är det omöj-ligt att planera underhåll.

I större kommuner är situationen klart bättre. Enligt Vehmaskoski förbättras do-kumentationen i samband med utredningarna om sammanslagning. Också i små kommuner lönar det sig att satsa på att utreda i vilket skick egendomen är. Kostnaden för inventering är liten jämfört med vad det kostar att investera i nytt.

Vid Kommunförbun-det säger fastighetsexperten Esko Korhonen att situationen i små kommuner beror mest på bristande personresurser.

– Den tekniska personalen är liten och arbetsbördan är så stor att de anställda knappast har möjlighet att kartlägga egendomen. Inte har kommunen heller råd att anlita konsulter.

Det som hindrar kommunerna att gripa sig an problemet är konflikten mellan in-vesteringsbehoven och de tillgängliga penningresurserna.

Reparationerna borde göras, men det är knappt om pengar. I dagens ekonomiska läge leder det till att trycket på att skuldsätta sig är stort, men kommunerna lockas inte av att ta mera lån.

Faran är att man börjar pruta på nödvändig sanering och nödvändigt underhåll, vilket bara leder till att reparationerna blir mångdubbelt dyrare i slutändan.

Som exempel kan tas Kommunförbundets kalkyl för gatuunderhållet. Om beläggningen hålls i skick och belysningen, räcken och trafikmärken underhålls väl är de årliga reparationskostna-derna cirka 3 000 euro per kilometer. Om gatubeläggningen däremot tillåts få sprickor stiger reparations-räkningen med lätthet till 90 000 euro per kilometer. Om gatan inte får ny beläggning och grundstrukturen tar skada kan saneringskostnaderna, som också inbegriper reparation av vattensystemen, komma att kosta upp till 600 000 euro per kilometer.

Det är svårare att sätta en exakt prislapp på fukt- och mögelskador som inte åtgärdas, då även följderna för befolkningens hälsa är många.

Korhonen och Vehmaskoski är eniga om att det krävs långsiktiga åtgärder för att få saneringsskulden att minska. De bör sträcka sig över flera valperioder.

– För sanering och underhåll av fastigheter borde göras ett program på minst tio år. Det borde kopplas nära samman med kommunens övriga strategiska planering, säger Korhonen.

Enligt honom uppfattas ofta den tekniska sidan som ett område som sköter sig självt, vid sidan om annat. Denna vanföreställning har lett till att den tekniska roteln underskattas i kommunerna.

–Då kommunernas största utgifter går till social- och hälsovården är det lätt att skära ned i investeringarna som gäller den byggda miljön. Det gör man även om den mest brännande utmaningen för kommunerna är att få bukt med saneringsskulden.

Korhonen säger att skötseln av saneringsskulden kräver investeringar, vilket ofta betyder att man tvingas överväga låntagning. I den ena vågskålen finns saneringsskulden och i den andra den direkta skulden.

– Kommunerna bör ha mod att investera kontrollerat. Bara bärkraften räcker till lönar det sig att göra reparationer nu, inte att flytta dem framåt.

Kommunerna behöver nya alternativ och modeller för att underhålla den fysiska miljön och för att få bukt med saneringsskulden. Exempelvis livscykelmodeller och ”public-private-partnership”-projekt erbjuder nya möjligheter.

– I dylika projekt klargörs för beslutsfattarna tydligare än förr vad projekten verkligen kostar och vart pengarna går. Om livscykeln för ett projekt är 20 år är inves-teringskostnaderna i början höga, men i slutändan är ändå bruks- och underhålls-kostnaderna ofta klart större, säger Teemu Vehmaskoski.

– Om man tänker igenom projekten grundligt, sköter offertrundorna väl och skriver avtalen omsorgsfullt är det svårt att se att inte alla skulle vinna på det, säger han.

Korhonen och Vehmaskoski anser att kommunerna inte står inför en omöjlig uppgift. De betonar att personalen ska vara tillräckligt kunnig och utesluter inte samarbete mellan kommunerna för att få bukt med saneringsskulden.