Björn Månsson: Det eviga lönedilemmat
Varje politiker på alla nivåer känner väl till det självklara dilemmat hur svårt det är att jämka ihop föreliggande behov och tillgängliga resurser. Behov att tillfredsställa finns det alltid, nästan i all oändlighet, men pengarna och personresurserna räcker inte till.
Låt mig ta ett konkret exempel: personalens löner. Jag har inte hört om någon kommunalpolitiker som skulle anse att t.ex. en primärvårdare, sjukvårdare, barnträdgårdslärare eller grundskolelärare skulle ha tillräckligt hög lön, för att inte säga alltför hög lön.
Så varför höjer vi politiker inte dessa löner med enkla budgetbeslut?
Delvis gör vi det. I Helsingfors har vi redan i flera års tid haft ett s.k. löneutvecklingsprogram som fokuserar på dem som har de lägsta lönerna. Men också på personal som vi har brist på, och därför behöver kunna rekrytera respektive hålla kvar. Ibland sammanfaller de här grupperna, men inte alltid. I Helsingfors har vi t.ex. varit tvungna att höja läkarlönerna eftersom vi har så stor brist på läkare.
De lönetillägg pengarna räcker till löser ändå inte på långt när problemet.
Men vi har långt ifrån fria händer att göra vad vi helst skulle vilja göra. Kollektivavtalen sätter vissa ramar, och väl så.
Men framför allt finns det alltså inte hur mycket spelrum som helst i de kommunala budgeterna – för att inte tala om välfärdsområdenas, som ju övervakas och regleras av staten eftersom pengarna tar en omväg via den.
Varje år väntar ekonomi-och budgetcheferna och i sista hand de förtroendevalda med en viss bävan på vad arbetsmarknadsparterna ska komma överens om. Ska budgeten spricka p.g.a. höga löneförhöjningar?
Och vi som helst skulle just höja lönerna för att personalen vore värd det, och för att vi ska kunna attrahera arbetssökande och konkurrera om dem med privata arbetsgivare som har friare händer än vi.
Dilemmat är alltså mer än uppenbart. Vi tvingas till en evig balansgång mellan det som vore önskvärt och det som är möjligt. Och det gäller naturligtvis inte bara löner.