I en rättsstat gäller att bara för att någonting är lagligt så betyder det nödvändigtvis inte att det också skulle utgöra god förvaltning.

”Hur kan kommunen lägga ner byskolan efter att fullmäktige i fjol fattat ett lagakraftvunnet beslut om att bevara den?” Kommunförbundet får ofta frågor om huruvida kommunerna kan upphäva sina beslut eller fatta nya beslut som de facto upphäver de tidigare beslutens innehåll. Utgångspunkten i förvaltningsförfarandet motsvarar den urstarka huvudregeln i domstolsväsendet, som säger att ett lagakraftvunnet domstolsbeslut i ett och samma ärende står fast och inte kan prövas på nytt. Detta utgör principen om besluts negativa rättskraft. I och med det stora antalet ”allmänna” beslut som fattas i myndigheter är en så här strikt tolkning dock inte direkt överförbar till förvaltningsförfarandet. 

I de kommunala myndigheterna behandlas ärenden som direkt gäller en enskilds rätt, fördel eller skyldighet. Dessa beslut är till exempel val av personal, utdelning av understöd till enskilda och beviljande av plats inom småbarnspedagogiken. I denna kategori av ärenden finns det, precis som i domstolarna, alltid en part med ett personligt intresse. 

Det är en grundläggande rättighet att få sin sak behandlad på behörigt sätt av en myndighet. Enligt principen om skydd för berättigade förväntningar ska den enskilde dessutom kunna lita på att myndighetens verksamhet är korrekt och att besluten den fattar är beständiga. Det är tämligen klart att en myndighet lätt kunde agera godtyckligt ifall den i ärenden som gäller enskilda utan vidare kunde ta om sina beslut på grund av att myndigheten exempelvis inte orkat utreda ärendet tillräckligt i den första behandlingen. Det här vore en kränkning av individens rättsskydd. Därför kan dylika beslut i efterhand ändras endast till partens fördel och till dennes nackdel endast med partens samtycke eller ifall parten själv förorsakat det felaktiga beslutet.

Långt ifrån alla beslut som fattas i kommunen är dock av denna typ. Kommunen fattar en mängd beslut som gäller exempelvis intern förvaltning eller hela eller stora delar av kommunen, såsom exempelvis då kommunfullmäktige beslutar om en ny förvaltningsstadga, förmåner för personalen, eller skolnätet. I sådana fall finns det i allmänhet inga enskilda parter, varför det i princip är fritt fram för kommunen att fatta ett nytt beslut som upphäver det tidigare beslutet. Med hänvisning till kolumnens inledning måste det således konstateras att det principiellt inte heller föreligger något hinder för en dylik helomvändning i skolnätspolitiken. I ärenden utan parter kan kommunen alltså ändra sig.

Kommunen bör likväl alltid sträva efter ett enhetligt beslutsfattande som bygger på god beredning. Förvaltningsbeslut kan nämligen upphävas även på grund av att beredningen är bristfällig. I en rättsstat gäller det också att minnas att bara för att någonting är lagligt så betyder det nödvändigtvis inte att det också skulle utgöra god förvaltning.