Björn Månsson: Värnandet av kulturvärden är ett mått på civilisation
Man brukar säga att det bästa måttet på hur civiliserat ett samhälle är, är hur det tar hand om sina svagaste medlemmar. Det är en stor sanning.
Jag vill ändå införa också ett annat mått, parallellt. Det är hur väl ett samhälle slår vakt om sina kulturvärden. Och det är ett mått som alldeles särskilt kan och bör tillämpas också på kommunerna.
Det handlar om natur, miljö och landskap. Men det handlar också om byggda kulturmiljöer med historiska förtecken. I min egen kommun, Helsingfors, har vi haft och har otaliga sådana kulturmiljöer att slå vakt om, av vilka många har varit och en del alltjämt är hotade.
Utsatt för ständiga hot är däremot Centralparken, som ställvis har smalnats av på tok för mycket.
Ohotade står förstås Sveaborg i en klass för sig, empirestaden kring Senats- och Salutorgen, kyrkorna från Domkyrkan till Tempelkyrkan och de flesta av våra byggnader och platser från OS 1952, med nyrenoverade Olympiastadion i spetsen. Räddade för eftervärlden är också till exempel trähusstadsdelarna i Kottby och Vallgård.
Utsatt för ständiga hot är däremot Centralparken, som ställvis har smalnats av på tok för mycket. Först hotades parken av planerna på en stadsbulevard längs Tavastehusleden, som lyckligtvis föll i domstol. Nu byggs en ny sporthall i Britas Idrottspark uppe på en fin bergsknall, i stället för i södra ändan av området.
Malms flygplats är en kombination av unika ängar och en unik byggd miljö.
Skanslandet invid Sveaborg kommer att få småskalig bebyggelse för att stöda rekreationsfunktionerna, med rimlig hänsyn till miljön. Däremot är kampen för Vårdö mot planerna på en ny stadsdel där inte över än.
Malms flygplats är en kombination av unika ängar och en unik byggd miljö. Även om terminalbyggnaden och hangaren från 1930-talet är skyddade och bevaras, är de ingen terminalbyggnad och ingen hangar om de blir ett ”bycenter” respektive en evenemangshall i en ny stadsdel.
Egentligen byggdes ju flygplatsen – liksom stadion – för det OS 1940 som aldrig kunde hållas, och jag räknar den därför till OS-byggnaderna, även om barackerna i Sjöskog tog emot de flesta flyggästerna 1952.
De som inte kom med båt till Olympiakajen, alltså. Jag sörjer nog om inga Stockholmsfärjor i framtiden kommer att lägga till där, men i så fall måste den skyddade Olympiaterminalen likt Glaspalatset med sitt Amos Rex få en ny användning med hänsyn till historien. Kanske ett museum över passagerarsjöfartens historia och/eller OS-byggnaderna?
Sedan har vi Lappvikens sjukhusområde, med huvudbyggnaden ritad av Engel. Det blir nog inget hotell i parken, men än är kampen inte över. Det senaste hotet är det mot Elielplatsen invid Järnvägsstationen. Inget överdimensionerat mastodontbygge här – det är en plats, inte en tomt!
På samma sätt kunde och borde varje kommun gå igenom sitt kulturarv, med utgångspunkten att bevara, inte riva.
På samma sätt kan och bör man gå igenom alla stadsdelar och se vilka kulturvärden som bör bevaras. Till exempel Aino Acktés villa på Degerö är långt ifrån den enda trävillan i stan som är värd att värnas om.
Och på samma sätt kunde och borde varje kommun gå igenom sitt kulturarv, med utgångspunkten att bevara, inte riva. Om man vill kalla sig en civiliserad kommun, alltså.
