Muluken Cederborg: Anpassad motion på svenska får inte reduceras till en resursfråga
Fritiden är en stor del av våra liv. Fritidsaktiviteter och idrott är i sin tur en viktig del av det sociala livet; via de aktiviteterna umgås man med vänner och har roligt.
Vi känner också till att regelbunden fysisk aktivitet leder till många hälsovinster för den som utövar den, och hur viktigt det är att barn och unga får prova nya saker, utmanas och utvecklas. Men för många människor med funktionsvariationer är en hälsosam livsstil svår att uppnå på egen hand. De kan till exempel vara beroende av andra människor i sin närhet, särskilda hjälpmedel – eller så vet de helt enkelt inte vilka möjligheter som finns till rörelse i den egna närmiljön.
Deltagandet i ämnet idrott och hälsa i skolan är i genomsnitt lägre bland barn och unga med funktionsnedsättning än för barn och unga utan funktionsnedsättning. Ändå är fysisk aktivitet mycket viktigare om man har en funktionsnedsättning, eftersom man då många gånger belastar kroppen ojämnt, eller kan ha ett annat rörelsemönster.
Ändå är fysisk aktivitet mycket viktigare om man har en funktionsnedsättning.
Här kommer anpassad motion in i bilden. Med begreppet avser man idrott eller motion för personer som på grund av sjukdom, handikapp, begränsad funktionsförmåga eller social situation har svårigheter att motionera och använda allmänna motionstjänster, eller personer för vilka motionen har en särskild betydelse med tanke på hälsa och rehabilitering – eller personer som av andra orsaker har svårt att delta i de motionsformer som vanligen erbjuds.
Man räknar med att 15 till 20 procent av alla finländare behöver anpassad motion. Det är alltså drygt 800 000 personer i Finland som behöver anpassning för att kunna delta i motionsverksamheter. Det är viktigt att minnas att anpassning i detta sammanhang kan betyda något så enkelt som sänkta avgifter för vissa grupper, eller att man ser till att utrymmena är fysiskt tillgängliga.
På den finskspråkiga sidan har denna fråga redan länge varit angelägen, medan de svenskspråkiga behoven – som så ofta – inte fått samma uppmärksamhet. Nu skall det ändå förhoppningsvis bli en permanent förändring. Det riksomfattande idrottsförbundet SoveLi har inom ramen för ett treårigt projekt 2018–2020 finansierat av undervisnings- och kulturministeriet jobbat med att förbättra möjligheterna att utöva hälsofrämjande motion samt anpassad motion för funktionsnedsatta och långtidssjuka personer i Kronoby, Närpes, Kristinestad, Kimitoön, Pargas och Sjundeå.
De svenskspråkiga behoven har – som så ofta – inte fått samma uppmärksamhet.
Syftet med projektet har varit att på djupet utveckla den anpassade motionen på fastlandet i tvåspråkiga kommuner där invånarantalet ligger under 20 000. Projektet har tagit i beaktande varje kommuns särart, och sedan utvecklat kommunernas utbud av anpassad motion, samt främjat samarbetet mellan olika aktörer inom anpassad motion.
Till stor del handlar det hela om informationsspridning och utarbetandet av en gemensam terminologi. Två frågor är essentiella: hur skall idrotts- och aktivitetsledarna få mera kunskap, och hur informerar vi om verksamhetens anpassning? Det vill säga, hur når vi alla som vill delta i anpassad motionsverksamhet?
Idrottsföreningar och kommuner skall nu känna ett klart tryck på att verksamheten inte längre enbart kan kretsa kring kärnverksamheten – nu måste man ta ett samhällsansvar och även erbjuda förutsättningar för barn och unga med olika specialbehov. Till diskussionen skall knytas frågan om det skall vara separata motionsgrupper för personer med olika funktionsvariationer, eller om de personerna skall få delta som en integrerad motionsgrupp. Det viktigaste är att besluten inte sker över huvudet på dem som berörs av besluten: alla skall involveras i diskussionen.
Det viktigaste är att besluten inte sker över huvudet på dem som berörs av besluten: alla skall involveras i diskussionen.
Föreningen som jag jobbar för, DUV Mellersta Nyland, spelar nu en viktig roll som lokal aktör: Hösten 2019 fördjupade och förnyade föreningen eftermiddagsgymnastiken vid Zacharias Topelius skola genom att satsa på nyrekrytering av fritidsledare där vi anställe utbildade idrottsinstruktörer med tidigare erfarenhet av barn med olika funktionsvariationer. Även Minervaskolan har sedan årsskiftet erbjudits eftermiddagsgymnastiken för barn i smågrupper.
En ny verksamhet, motionsklubben, inledde sin verksamhet i september, med gymnastik för barn och vuxna i den nya Arcadahallen vid Yrkeshögskolan i Arcada. Motionsklubben för barn är också för syskon, vilket gjort det mycket lättare för en hel familj att delta – även det en viktig ingrediens i anpassad motion.
Även andra organisationer såsom Reumaförbundet jobbar aktivt för hitta olika motionsformer som skall locka medlemmarna till fysisk aktivitet, till exempel geotrack, som kan göras både i stadsmiljö och i ute i naturen. Och äldreinstitutet arrangerar rörelseglädje utomhus för äldre ute i naturen, för att nämna någrae exempel.
Denna sak får inte reduceras till en resursfråga. Talar vi om att inkludera alla kan vi inte tolerera en situation där vissa har större rätt till idrott och motion än andra!
