Det främsta argumentet för en reform av religionsundervisningen är att den nuvarande indelningen är så krystad

8.1.2020
Bloggar Dan Lolax

Religionsundervisningen i skolan är, vid sidan av svenskan, det mest omdebatterade av skolämnena och det, politiskt sett, mest känsliga. Det används ibland i debatter som ett sätt att dra gränser och exkludera. Sällan handlar om debatterna om själva undervisningen eller ens om religionen (oftast kristendom) i sig.

Nej, ändringar i läroplanen ska inte göras lättvindigt.

Yles enkät i tisdags är välkommen på så sätt, att den ger förslaget att reformera religionsundervisningen medvind.

Nej, ändringar i läroplanen ska inte göras lättvindigt, men begriplig försiktighet och välgrundade motargument kan lättare skiljas från enkelspårigt förändringsmotstånd och svartvit populism om det finns ett brett allmänt stöd för någon form av reform.

Det finns argument för en reform. Ett av dem är att religions- och livsåskådningsundervisningen idag är en helhet som är splittrad i många svårhanterliga bitar för skolorna och kommunerna. En enhetligare undervisning skulle underlätta situationen, och spara kommunerna pengar.

Det kan tyckas krasst att argumentera för en enklare och mindre kostsam läroplan när det handlar om ett ämne som religion, men i botten finns, tror jag, en tanke som är sund både i teorin och i praktiken.

Mångkulturalitet är inget nytt för Finland, men den har tilltagit i omfång och, med rätta, gjort avtryck i lagstiftningen. Enligt lagen ska en skola undervisa i en religion om det krävs av minst tre elever. Det här är en utmaning för skolorna och undervisningen i minoritetsreligioner ordnas ofta på annat sätt, och ibland på annat håll.

Om religions- och livsåskådningsundervisningen ersattes med ett ämne som riktade sig till alla elever, oavsett vilka samfund de tillhör, så skulle undervisningen bli mer jämlik, och på ett bättre sätt möta mångkulturaliteten i vårt land. Bättre på så sätt, att de olika religioner som är ett uttryck för diversiteten skulle bli en gemensam angelägenhet för elever med olika bakgrund, inte något som delas upp enligt religiös övertygelse. Det här inkluderar dem som inte tillhör något samfund och därför väljer livsåskådning.

Det här vore inte att sänka ribban eftersom kravet på undervisningens kvalitet skulle bestå, till och med höjas. Ingen enskild religion skulle vara tongivande i ett sådant ämne.

Skolans roll i sammanhanget är inte att snäva in utan snarare att öppna upp; inte att betrakta en sida av religiositeten utan alla dess sidor.

Det starkaste argumentet för en reform är trots allt att den nuvarande indelningen känns väldigt konstgjord. Elever som tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan deltar i en konfessionslös undervisning som på inget sätt begränsas till den lutherska tron eller ens till kristendomen. Det vill säga att indelningen görs enligt vilket samfund eleverna tillhör men samfundet begränsar inte undervisningen.

Så ska det naturligtvis också vara, men varför ha indelningen med överhuvudtaget? Indelningen ger en skev bild av skolans förhållande till elevernas personliga övertygelser. Skolans roll i sammanhanget är inte att snäva in utan snarare att öppna upp; inte att betrakta en sida av religiositeten utan alla dess sidor.

Vad som kunde ersätta undervisningen i religion och livsåskådning är för sakkunniga att avgöra. Klart är att alla religioner och andliga uttryck, liksom ateistiska, måste omfattas.