Trolleri i vårdreformsstatistiken

23.4.2019
Torgbloggen Tarja Myllärinen

Kommunförbundet publicerade nyligen en översikt av nettoutgifterna inom social- och hälsovården 2018. Översikten gäller de 52 största kommunerna samt samkommunerna för social- och hälsovården i Södra Karelen, Södra Savolax, Kajanaland och Mellersta Österbotten.

Liknande översikter har sammanställts redan i 15 år. Uppgifterna för 2018 är särskilt intressanta med tanke på att rapporten innehåller en ny tabell över behovsstandardiserade nettoutgifter inom social- och hälsovården, i euro per invånare.

Behovskoefficienten baserar sig på det statistiska jämförelsematerial som tagits fram av Institutet för hälsa och välfärd, vilket gör utgifterna inom social- och hälsovården jämförbara och beaktar kommuninvånarnas olika servicebehov. Vid beräkningen av koefficienterna utnyttjas bland annat uppgifterna om befolkningens köns- och åldersstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska ställning i de olika kommunerna och regionerna.

Rapporten har sammanställts uttryckligen för att betjäna kommunernas och samkommunernas egen verksamhet, men standardiseringarna som nu förbättrar uppgifternas jämförbarhet, formligen inbjuder till jämförelse och sökande av förklaringar.

Nyslott högst på listan

Vilka faktorer förklarar till exempel att av de kommuner som ingick i utredningen hade Nyslott de högsta nettoutgifterna inom social- och hälsovården per invånare, sammanlagt 4 629 euro, medan motsvarande utgifter i Esbo var 2 472 euro per invånare. De genomsnittliga kostnaderna för kommunerna i utredningen var 3 133 euro per invånare.  Av kommunerna hade Nyslott och Pieksämäki de högsta och Esbo och Ylöjärvi de lägsta kostnaderna.

Det går inte direkt att säga att verksamheten i de kommuner som hade de högsta kostnaderna skulle vara ineffektiv, och inte heller kan man flagga för en överlägsen effektivitet i de kommuner som hade de lägsta kostnaderna. Det är en del av sanningen, men långt i från hela sanningen.

I Esbo var de behovsstandardiserade utgifterna större än de faktiska nettoutgifterna. Om man beaktar Esbobornas ålders- och könsstruktur, sjukfrekvens och socioekonomiska ställning, borde social- och hälsovården ha kostat 3 058 euro/invånare, dvs. 586 euro mer per invånare beräknat.  Får Esbos invånare för lite vård i förhållande till behoven, eller är det fråga om något annat? Likaså var Nyslotts behovsstandardiserade utgifter 3 924 euro/invånare, men i verkligheten kostade servicen, vården och omsorgen för nyslottsborna 705 euro mer än den summa som man enligt kalkyler hade kunnat vårda befolkningen med enligt ålders- och könsstrukturen, sjukfrekvensen och den socioekonomiska ställningen?  Det här är också en del av sanningen, men långt i från hela sanningen.

Kostnadsskillnaderna i kommunernas och samkommunernas social- och hälsovård kan förklaras åtminstone genom serviceproduktionens effektivitet, servicestrukturen, för mycket eller för lite vård samt andelen privata tjänster eller tjänster inom företagshälsovården som befolkningen använder. Det kan också vara fråga om kommunens medvetna satsning på välfärdstjänster. En djupare analys av dessa orsaker är vägen mot en verklig vårdreform.

Stora variationer

Utredningen gav också annan intressant information. Det finns stora variationer när det gäller de olika kommunernas förhållanden. Då indextalet för hela landet för personer över 75 år anges med 100, är talet i Heinola 166 och i Esbo 72. Då sjukfrekvensindex för hela landet är 100, är det 131 i Kemi och 76 i Esbo.

De här skillnaderna är verkliga skillnader. Behovsstandardisering är en statistisk metod, där man gör befolkningen i alla kommuner lika i fråga om ålders- och könsstrukturen, sjukfrekvensen och den socioekonomiska ställningen. Det är som en trollstav, men så fungerar det inte verkligheten.  Alla kommuner och regioner har sin egen befolkning som de måste organisera service för. Hellre effektivt och verkningsfullt än ineffektivt och verkningslöst.