Fullmakt, men inte full makt
Tre av de fyra fullmäktigeförsamlingar jag sitter med i råkade denna vecka ha möten dagarna efter varandra. I tisdags samlades Nylands landskapsfullmäktige – det indirekt av kommunerna valda organet, alltså. Onsdag kväll hade vi, såsom alltid varannan vecka, stadsfullmäktigemöte i Helsingfors. Och på torsdagen möttes Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts (HNS/HUS) fullmäktige.
I det sistnämnda organet är jag inte medlem, men som styrelsemedlem i HNS förväntas jag delta. Mitt fjärde fullmäktige, som inte hade möte denna vecka, är andelslaget HOK-Elantos – där jag för tillfället inte utövar min rösträtt eftersom jag sitter i förvaltningsrådet. Här är det – i motsats till i republiken Finland – rätlinjigt: sitter man i ”regeringen” ska man inte utöva rösträtt i ”riksdagen”.
Veckans tre fullmäktigemöten å rad – alla alltså med kommunala eller samkommunala förtecken – får mig osökt att reflektera över dessa beslutande församlingars ställning och maktutövning.
Först lite ”fakta”, för enkelhetens skull från alltid lika pålitliga(?) Wikipedia: ” I organisationer som har många fysiska medlemmar kan det vara opraktiskt att kalla samman alla till ett medlemsmöte, varför en fullmäktigeförsamling kan ersätta medlemsmötena (eller motsvarande) helt eller äga medlemsmötenas funktion mellan dem.”
Detta gäller ju minsann Helsingfors stad, som har över 630 000 invånare, HOK-Elanto som har ungefär lika många medlemmar, för att inte tala om HNS eller landskapet Nyland, som bägge har närmare 1,7 miljoner invånare. Det säger sig självt att man inte kan samla alla till torgmöten som i det forna Greklands stadsstater eller det forna Island.
Sedan etymologin. Så här säger allvetande Wikpedia: ”Ursprungligen är termen en kollektiv pluralform av fullmäktig, som kan tolkas som ’person med fullmakt’ (en fullmäktig, flera fullmäktige). Numera används singularformen sällan; oftast brukas synonymen fullmäktigeledamot i stället.”
Det här visste säkert de flesta. Person med fullmakt, alltså, fullmakt av kommun- eller landskapsinvånarna, i fallet andelslaget medlemskåren. Den fullmakten kan ges direkt, såsom i kommunalval eller allmänt andelslagsval, eller indirekt såsom i fallet med landskapen och sjukvårdsdistrikten.
Fullmakt är ändå inte det samma som full makt. Visserligen är fullmäktige i allmänhet enligt lag eller statuter en organisations ”högsta beslutande organ”, men så finns det alltid både formella och mer praktiska inskränkningar av denna beslutande makt. Eller som Wikipedia helt riktigt definierar det: ”beslutande eller övervakande grupp eller församling”. Kursiveringen är min.
Jag illustrerar med exempel från den gångna veckans fullmäktigemöten:
Landskapsfullmäktige godkände såsom traditionen bjuder enhälligt verksamhetsrapporten och bokslutet för fjolåret. Likaså enhälligt justerades (höjdes) de egna arvodena och styrelsemedlemmarnas, lite.
Det enda vi röstade om var förslaget till generalplan för Östersundom, då de gröna alltjämt ansåg att natur- och miljövärden inte tillräckligt beaktats. Det är ju just dessa som har fördröjt planeringen, och i varje ny fas av arbetet har dessa värden beaktats mer än i de förra. Och så lade vi nästan enhälligt till en ”kläm” om att kollektivtrafiken från Sibbo österut inte kan baseras på matartrafik till en eventuell metro i Östersundom, utan måste få egna lösningar såsom lokaltåg till Borgå. Väl så, som ett fromt önskemål…
Stadsfullmäktige hade förstås en mer diger agenda. Men bortsett från ett antal motioner, vilkas behandling drog ut över midnatt, var det inte mycket vi röstade om. T.ex. miljörapporten för fjolåret antecknades bara för kännedom.
Det enda stadsplaneärendet som väckte debatt var den exakta dragningen av en ny spårvagnslinje från Fiskehamnen till Böle. Men också den planen var cementerad, så mitt förslag om att be om en alternativ ruttdragning, som hade bevarat Vallgårdsdalen som det grönområde den är, vann bara minimal genklang.
Ja, och så såg förstås sannfinnarna och de blå till att vi tvingades rösta om huruvida vi ska följa JO:s direktiv om att låta också icke-helsingforsare slippa betala för hälsocentralbesök, eftersom helsingforsare inte behöver göra det. Den här linjedragningen har gett tidningsrubriker.
Men visst fick fullmäktige sedan utöva sin (full)makt då det gällde att besluta om motioner om sådant som veganmat, sopkärl, frisbeegolfbanor och belysningen på enskilda gator… Så nog lyckades vi få mötet att dra ut till sex och en halv timme. Plus gruppmöten före det.
Däremot avverkades HNS fullmäktigemöte på drygt två timmar, inklusive gruppmöten. Verksamhetsberättelse och bokslut klubbades enhälligt, och resten av ärendena (bl.a. försäljningen av Tölö sjukhus) klubbades av utan diskussion. Allt var ju så väl förberett av den styrelse där jag sitter…
Förresten: HOK-Elantos fullmäktige är nog det mest maktlösa av alla de jag har erfarenhet av. Dess möten är informationstillställningar. Inte för att förvaltningsrådet heller har någon verklig makt. I förra veckan skulle vi godkänna andelslagets strategi, men fick veta att det var ”take it or leave it” som gällde, så gissa om styrelsens förslag klubbades igenom…
Summa summarum undrar man alltså ibland över fullmäktiges ställning och makt. Ingen full makt, precis, knappast ens halv makt. Borde termen ändras till delmäktige?
